Aftonbladet – 30 januari 1860, sida 2

ett ord när de inträdde i krogsalen, ehuru alla menniskors ögon der voro riktade på dem. God dag, go herrar! sade Defarge. Detta var, måhända; en signal för lossande af den allmänna tunghäftan. Det framlockade en allmän korus af god dagl! Det är fult väder, go herrar, sade Defarge, i det han runkade på hufvudet. edan detta var sagdt, såg hvar och en på sin granne, och sedan nedslogo alla sina ögon och suto tysta; med undantag af en karl, som uppstod och gick ut. ; Min gummap, sade Defarge till sin hustru, jag har gått nägra mil i sällskap med denne hederlige väglagare, Jacques kallad. Jag mötte honom — händelsevis — på half annan dagsresas afstånd från Paris. Det är en beskedlig gosse, den här väglagaren, Jacques kallad. Gif honom att dricka, min gummal, ter uppstod en karl ochgick ut. Fru Defarge satte fram vin åt väglagaren, Jacques kallad, som lyfte på sin blåa mössa för sällskapet, och drack. I bröstfickan på sin blus bade han ett stycke svart bröd; han åt deraf emellanåt det han drack, sittande nära intill fru Defarges disk. Återigen uppstod en karl och gick ut. Defarge vederqvickte sig med en dryck vin, men en vida mindre portion, än som framsattes åt väglagaren — ty han var en man, för hvilken vin naturligtvis icke var någon raritet — och stod och väntade till dess landtboen skulle ha slutat sin frukost. Han såg icke på någon af de närvarande, och ingen såg på honom, icke ens fru Defarge, som nu hade tagit sin stickstrumpa och var: fullt arbete. Har ni nu frukosterat, min vän? frågade han i lämplig tid. Ja, tack herre! Kom då! Jag skall visa ergkammaren,