Aftonbladet – 30 januari 1860, sida 1

de kosan nordvarts och hade icke gått länge, förrän en annan idkare af den verldsbekanta kusliga Londoner-industrien slöt sig till bonom, och båda följdes nu åt. : Inom en halftimme hade de lemnat bakom sig de inslumrande gatlyktorna och de mer än inslumrande nattväktarena, och voro utkomne på en mörk väg. Här stötte en annan fiskare till dem, och det så tyst, att om LillJerry -hade ,varit vidskeplig, så skulle han hafva kunnat tro, att den förstkomne yrkesbrodren i bast bade fördubblat sig. De tre vandrade helt tyst, och Lill-Jerry vandrade helt tyst, till dess de tre stannade vid en kulle, som: höjde sig öfver vägen. Ofvanpå kullen var en låg mur, och ofvanpå denna mur ett jernstaket. I skuggan af kullen ioch muren afveko de tre från vägen och gåfvo sig uppför en stig, hvilken lopp längsefter muren, som der hade vid pass en tio fots höjd. Det första föremål, som nu LillJerry, gömd i ett hörn och spejande uppåt stigen, såg i det temligen klara månskenet, var hans vördade faders skepnad, vigt uppklättrande på en jerngallersport. Han var snart öfver, och så klättrade den andre fiskaren öfver, och så den tredje. Alla släppte de sig sakta ned på marken på andra sidan om Jerngrinden, och lågo der stilla en liten stund — kanske för att lyssna. Sedan kröpo de vidare på händer och fötter. Ordningen var nu kommen till Lill-Jerry alt smyga sig fram till gallerportev, hvilket han ock gjor e, knappt vägande andas. Idet han åter klämde sig in i ett hörn och spejaide, fick ban sigte på de tre fiskarena, der de kröpo bland nässlor och ogräs. Grafstenarne på kyrkogården — det var en stor kyrkogård, på hvilken de voro — lyste som hvita spöken; kyrktornet åter såg ut som vålnaden af en skyhög jätte. De hade icke krupit långt,