Aftonbladet – 28 januari 1860, sida 1

ot a förevisare, på den tiden en omistlig man på Londons gator, gick med sin svarta björn i spetsen för processionen. Under ölårinkning, rökande, sång, tjut och en oändlig mängd sorg-parodierande åthäfvor, fortsatte den tumultuåriska processionen sin väg, vid hvarje steg svällande af nya tillflöden, under det alla bodar stängdes vid hans ahr kande. Målet var Sankt Pancratii gamla ara, långt ute på malmärne. dit man ock slutligen anlände, och hvarest den döde Roger Cly på ett nog eget sätt blef begrafven. Sedan nu detta var öfverstökadt, och pöbeln nödgades fundera ut någonting annatait roa sig med, fick ett annat ljust hufvud (eller måhända detsamma) den ljusa idn, att infånga förbigående personer såsom Old-Bailey-spioner, och utkräfva hämd på dem. Man gjorde följaktligen jagt på några tjog menlösa personer, som aldrig i sina lifsdagar haft något att skaffa red Öld Bailey, och for rätt illa fram med dem. Öfvergången härifrån till fönsterinslagning, och derifiån till plundring af krogar och naringsställen Var helt lätt och naturlig. Slutligen, efter några timmars förlopp, sedan åtskilliga obebodda malmgårdar blifvit plundrade, och några famnar jernstaket sönderbrutna, för att med vapen förse de mera krigiskt sinnade, började det hviskas omy; att ett gardesregemente var i antågande. Detta hade den verkan, att hopen helt sakta skingrades, och så var det slut med den roligheten, alldeles så, som dylika roligheter vanligen plägace slutas på den tiden. Cruncher var ej med om det sista hela upptåget, utan hade stannat qvar på kyrkogården, för utt språka med begrafningsentreprenörerna. Stället utöfvade på honom en mildrande inflytelse. Han skaffade sig en pipa tobak från enckrog i grannskapet, och rökte henne, under det han tog jerngallret i ögonsigte och noga betraktade stället. Jerry, sade Cruncber, enligt sin vana tilltalande sig sjelf, du säg den der Cly, och u såg att det var en ungkarl och en välskapad karl!