Aftonbladet – 28 januari 1860, sida 1

var behäftadt med något slags impopularitet, som ag pdeln 4 gon LE Folkskocken närmade sig mer och mer. Man hvisslade, skrek, hurrade och hyssjade omkring en torftig likvagn och en förfag sorgvagn, i hvilken blott en enda sörjande satt, torltigt utstyrd i den för bans ställning erforderliga sorgdrägten. . Han tycktes emgllertid. vara, högeligen besvärad af fin atällning, omgifven som ban var af hb gt Bor. mande pöbeln, hvilken gjorde narr af honom, grinade åt honom, under det de oupphörligt vrålade och skreKo: Hej! Spioner! Hej, hop san, hej) jemte en mängd andra arfigheten alltför många och alltför mustiga för att kunna här upprepas. ; : Begrafningar bade alltid baft någonting särdeles tilldragande för Cruncher; ban blef alltid särdeles pigg och uppmärksam, när ett liktåg färdades förbi Tellsons, Det var således helt naturligt att ett liktåg med ett så ovanligt följe bögligen piggade upp honom, och han frågade den första karlen, som kom rännandes emot bonom: — Hvad står på, bror lilla? Hvad är å färde? Ve mig om jag Get vetr, svarade karlep. Spioper! Hejsan! Spionerl Han frågade en annan: Hvad är å färde? Jag vet inter, svarade karlen, men skrek igdke dessmindre genast derpå med förvänande ifver och häflighet: Spioner! Hej, hurra, bej! Spioner! ; Andtligen fogade det sig så, att en person, som hade bättre reda på sakens sammanhang, tämlade emot honom, och af honom fick han veta att det var en viss Roger Clys begrafning, Var han en spion? frågade Cruncher. Old Baileys spion, svarade karlep. Hej, hoppsan! Old Bailey, hej! Spi-i-oner, hej! Besitta ökedet sanntb utropade Cruncher, i det ban påminde sig bögmålsransakningen, vid hvilken han hade varit närvarande. Jag har setten, Är han död?, Stendöd, svarade den andre, och ban kan inte vara för mycket död. Vräk ut dem,