Aftonbladet – 27 januari 1860, sida 1

sade Stryver, i det han slog armarna i kors öfver bröstet, är !kort och godt det, att det der unga fruntimret är en gås? aDet Var verkligen licke det jag ville säga. Jag vill.deremot säga er, sade Lorry, :rodnande; att jag icke gitter höra något enda vanvördigt-ord om-detta unga fruntimmer sä-; gas af eho det vara må; och att om jäg kände någon menhniska — hvilket jag. hoppas jag icke gör — hvars lynne vore :så obändigt, att han icke kunde afhålla sig från att tala vanvördigt om det unga fruntimret viddenna pulpet, så skulle icke ens aktningen: för detta rum hindra mig att gifva honom vederbörlig tillrättavisning. 1 Nödvändigheten att gifva luft åt sin harm i en dämpad ton hade satt Stryvers blodkärk i ett vådligt tillstånd då ordningen först kom till honom att-vredgas. Lorrys ådror, så metodiskt blodomloppet i dem i: vanliga fall föregick, befunno sig i ett-icke mindre betänkligt tillstånd, när nu ordningen-att bli varm var kommen till honom. . Det var det, som jag ville. säga er, sir; fortfor Lorry.: Jag litar. på, att ni fullkomligen förstått mig. 5 å : Stryver sög en stund på ändan af en lineal, och bet sedan i konom på ett sätt, som. tror ligen -icke, var utan fara för hans tänder, Han bröt slutligen den. förlägna tystnaden; sägande: Jag får bekänna, herr Lorry, att detta förefaller mig högst besynnerligt. Ni råder mig på fullt allvar, råder mig, mig Stryver, ait icke komma iframimed mitt frieri2 Begär ni mitt råd, herr Stryver? Ja. visst. Godt, Jag vill då ge er det; ni har sjelf redan ord för ord upprepat det. I ,Och allt hvad jag kan säga om det, sade Stryver med ett tvunget skratt, det är — ha;