Aftonbladet – 26 januari 1860, sida 2

ivarvid de upptradde, bletvo bada, etter ljer-4:! de aktens slut, tvenne gånger framropade. Fru Beiberg såsom lady Macbeth. Fru Heibergs uppträdande i denna roll har varit en evnement i Köpenhamn. Danska Dagbladet? lemnar följande intressanta anmälan derom: Med Anna Nielsen förlorade kongl. teatern sin enda tragiska skådespelerska. Den plats, som genom hennes död blef ledig, kunde blott af en intagas, och denna enda är fru Heiberg, som enligt naturens ordning har måst öfvergifva sitt egentliga fack — de naiva rollerna — och genom karaktersskådespelet mer och mer har skridit fram åt tragedien — den dramatiska konstens högsta form. Redan i ?Dina? har fru Heiberg offrat åt den tragiska sånggudinnan, men det var en roll af ovanlig art och skrifven för henne; lady Macbeth är det första verkliga stegetin på tragediens område, och denna rolls upptagande erbjöd således ej blott intresse genom jemnförelsen med den andra, så olikartade konstnärinnan, utan hade äfven stor vigt för teaterns framtid, emedan den skulle viså om scenen kan vänta att i fru Heiberg vinna en lika stor talang för tragedien, som den i henne haft det för vådevillen och den finare komedien. Macbeth? har nu varit uppförd två gånger, och hvar och en, som intresserar sig för konsten, vet att i fru Heibergs lösning af hennes uppgift ligga rika löften för framtiden. Vi skolå ej uppehålla oss vid en jemförelse mellan den lady Macbeth, vi nu se, och den, som lefver 1 allmänhetens minhe. Vi nöja oss med den korta antydan, att då Anna Nielsens uppfattning var mera i den stora stilen, och då hon verkade mera omedelbart gripande på känslan, så fann man deremot hos fru Heiberg en noggrannare utveckling af detaljerna och en finare uppfattning af alla nyanserna. Här: kan ej komma i frågan att väga det ena. mot. det andra; dessa konstnärsPrestationer äro af olika slag, hvar för sig af stor betydelse, och det beror på enhvars inr dividualitet, hvilkendera han sätter högst och anser för sannast: I fru Heibergs framställning är lady Macbeth ej det qvinliga vidunder, hos hvilket äregirigheten och den brännande törsten efter kronan ha qväft hvarje annan känsla. Till och med under de våldsammaste uttbrotten af sina passioner, till och med i öfv ermåttet af grymhet, upphör hon ej ätt vara qvinna; det är mera den genom hennes egen åtrå och Hennes kärlek till Macbeth väckta. lidelsen, -än någon hjertats ondska, som drifver henne; och äfven under de mest Passionerade repliker, äfven när hon med munnen förnekar sitt kön, röjer sig dock qvinnan hos hennes På detta sätt blir bilden mindre storartad, mindre förfärande, men harmonien i karakterens utveckling blir fulls komligare, och man får en motivering af det själsqval, som drifver sömngångerskan med de blodiga: händerna från sitt. läger; hos den lady Macbeth, hvars: hela andliga väsen är genomträngdt af brottet, blir denna öfvergång blott ett himlens straff, hvilket utvecklar sig ur karakteren sjelf. 1 fru Heibergs lady Macbeth framträder denna dubbla sida ända från första scenen, der hon läser sin gemåls bref och hör hexornas spådom, och den bibehålles ända igenom, i hvarje replik, i hvarje mimisk? rörelse; starkast framträder den i andra aktens fjerde scen, der lady Macbeth återkommer från den mördade konungens rum och söker att med ord mgifva Macbeth mod, oaktadt hennes egen förfäran röjer sig i blick och röst. Denna scen, med: dess lidelsefulla kom, hvarmed hon drager den af skräck öfver sin ogerning slagne Macbeth med sig till sängkammaren, är måhända den mest genialiska delen af. utförandet. Glanspunkten i fru Heibergs framställning, den som gjorde djupaste intrycket, Var dock femte aktens första scen — den bekanta sömngångerske-scenen. Hvad som här gjorde en så gripande verkan var den sanning och mnaturtrohet, hvarmed det uti rymden stirrande, liksom brustna ögat och den ihåliga stämman återgifva det somnambuliska tillstånet, på samma gång som den gripande passionen uttalar sig i hvarje replik. De, som; haft. lyckan se Rachel, ha blifvit frapperade: af den likhet fru Heibergs spel, plastik och hela uppträdande egde med den stora tragiska skådespelerskåns; hennes utförande af sömngångerske-scenen erinrår oss om den engelska konsten, der af forntidens ttorå traditioner blott en blifvit qvar, den attvstudera naturens yttre.:och återgifva; det med så mycken trohet som scenen tillåter, UTRIKEFYLLE Cocos rad vRla nÄctot