Aftonbladet – 26 januari 1860, sida 2

liga folket i det lilla tysta hörnet i Soho. Och öppnade han fördenskull den gnisslande porten, stupade utför de båda branta trappstegen, trefvade förbi de båd urgamla kassörerna fram till det dilla skumma inre rummet, hvarest Lorry satt lutad öfver stora linierade böcker. Go qvälll skrek Stryver. Hur står det ghd Bra hoppas jag. Det var någonting rätt eget med Stryver, att han alltid såg för stor och åbäkig ut i jemförelse med den plats, på hvilken han för tillfället. befann sig. Han var till den grad för stor för Tellsons bank, att de gamle bokhållarena i sina vrår tycktes draga.öronen åt sig af fruktan att bli klämde mot väggen. Sjelfva Huset, .som i bakgrunden af rummet höll på att läsa tidningarna, var uppenbarligen icke fri från en viss oro i den vägan. Den försynte Lorry svarade i en för tillfället lämplig tonart: Hur mår ni sjelf, hr Stryver? Helsan god, min herre? och tog honom i handen. Han hade ett eget sätt, Lorry, liksom de öfrige bokhållarena i Tellsons bank, att taga en kund i handen när Huset var i närheten. Det skedde då på ett sjelfförsakande sätt, liksom per procuram för herrar Tellson komp: Hvarmed kan jag vara till tjenst? frågade Lorry i vanlig affärston. Tackar, tackar! ingenting för närvarande; Kommer bara i ett enskildt ärende till er sjelf, hr Lorry. Skulle gerna vilja tala ett par ord med er. Ja så, ja sån, sada Lorry, i dethan lutade örat åt Stryver med en liten sidoblick på Huset i bakgrunden af rummet. Jag ämnar, sade Stryver, i det han förtroligt stödde sig med armarna på pulpeten, som, ehuru det var en stor tvåmans-pulpet, tycktes åt dessa armar erbjuda en alltiör otillräcklig hviloplats — jag ämnar gå och bjuda er lilla vän, miss Manette, mitt hjerta oeh min hand, hr Lorry. . SKors i herrans namn! ropade Lorry, i