Aftonbladet – 26 januari 1860, sida 1

som möjligt, och endast framkallar hat, splittring, osedlighet samt understundom svåra brott. Såsom det säkraste och mest betydelsefulla tecken till den vändning, som egt rum i afseende på kejsar Napoleons ställning till den italienska frågan, måste man betrakta grefve Cavours återuppträdande i spetsenför Sardiniens: styrelse. Likasom denne statsman länge utgjorde de italienska frihetssträfvandenas sammanhållningspunkt, och likasom han efter det för dessa sträfvanden så olycksbådande aftalet i Villafranca genast drog sig tillbaka i privatlifvet, så ger ock nu hans återkomst till väldet Italien en löftesrik borgen för en: ljusare framtid. Enligt korrespondenser från Paris förmodar man der, att den nya ministörens första åtgärd skall blifva att ofördröjligen tillvägabringa Centralitaliens förening med Piemont; en åtgärd, som, oberäknadt dess stora vinst i och för sig, ofelbart skulle fråmkalla mäktiga rörelser i Kyrkostatens öfriga delar och äfven inom konungariket Neapel. Med hvilken tillfredsställelse man i England förnummit Cavours återinträdande i ministeren, synes af följande artikel i den sednaste hitkomna Times, hvilken vi här meddela: t Från alla. håll finna vi prof på att den reaktionära politik, som Frankrike alltsedan öfverenskommelsen i Villafranca sjelf följt och påtvingat Sardinien, numera lemnat rum för en djerfvare och mera liberal. Vi äro i dag i tillfälle att tillkännagifva, att hr Ratazzis minister resignerat, samt att konungen gifvit grefve Cavour i uppdrag att bilda ett nytt kabinett. Denna åtgärd skall gifva Italiens vänner nytt mod, emedan den betecknar, att det tvång, som hittills tryckt Sardinien, är häfvet — att det nu står konungen fritt att följa en verklig nationel politik. Samme statsman, som ledde Victor Emanuels rådslag under det långa och dunkla tidskiftet före det sista kriget, och som med harr och förtviflan drog sig tillbaka då Österrike, besegradt i tvenne stora fältslag, likväl bade lyckats erhålla bekräftelse på sitt välde i Italien, är nu återställd på den plats, som ingeh annan än han förmår att värdigt fylla. Grefve Cavour återvänder till makten just i det ögonblick, då Frankrike och England förena sig om att erkänna Centralitalien såsom stat, och då påfven visar sig ha förlorat allt hopp att kunna omvända fransmännens kejsare, genom det sätt, på hvilket han utfar emot dennes nära nog erkända. handlingar. Man kan tryggt antaga, att ett så vigtigt steg icke blifvit vidtaget utan moget öfvervägande, samt att det eger franska regeringens bifall. Hvilken mening böra vi alltså bilda oss om följderna af detta steg? Det är klart, att det utgör signalen till ett mera bestämdt handlingssätt å Victor Emanuels sida, och näppeligen lärer väl något tvifvelsmål kunna uppstå om den riktning, som berörde handlingssätt kommer att taga. Sardinien är bestämdt att utöfva ett mera omedelbart inflytande inom Centralitalieu, än man förut velat tillåta denna makt. Grefye Cavour skulle svårligen ba velat på andra vilkor emottaga platsen. Han lemnade mini-teren derföre, att hans käraste förhoppningar om Italiens sjelfständighet under hans fosterlands ledning hade blifvit tillintetgjorda för on tid, och han kan icke gerna ånyo fatta rggeringstömmarne utan någon garanti för att den piemontesiska politiken skall åter erkännas såsom varande den för Italien mest tjenliga. Huruvida hans utnämnande är ett resultat af någon direkt öfverenskommelsce om att Victor Emanuel skall omsider antaga suveräniteten öfver Centralitalien, återstår att erfara. Vi hålla före, att sådant skulle vara den bäs!:a lösningen af frågan; ty ehuru det visserligen råder en viss afundsjuka emellan Italiens särskilda provinser, så är denna säkert icke större än den, som egde rum emellan våra öars trenne riken en låvg tid efter deras förening; och den fasta, hofsamma ledningen af en konstitutionel konung, undvikande hvarje obehörig centralisation, skulle på sistone tillfredsställa både Turin och Milano, både Florens och Bologna. Allt detta utgör emellertid blott en del af det tillkommande; vi måste nu åtnöja oss dermed att vi kunna lyckönska oss till att ett vigtigt framsteg har blifvit gjordt, samt att Italiens sjelfständighet numera kan anses såsom fullt betryggad.