Aftonbladet – 25 januari 1860, sida 2

Engeln talar om sitt fordna Eden, Och om dess blommor och dess helga frid. — — Spohr var konsthistoriens Rigi. Att det gifves opoetiska menniskor, hvilka på denna Rigikulm icke se stort annat än (harmoniska) dimmor uppstiga ifrån bergets fot samt några fjerran ifrån sig belägna, oåtkomliga fjelltoppar — det måste ju så vara. Vår landsman Svedenborg ville veta, att himlen icke förmenar någon enda ibland de rulländade inträdet i sina allralyckligaste boningar, ej ens nalkandet intill Guds den Allrahögstes egen tron. Men. den gamle siaren tillägger betydelsefullt, att en hvar, som här i jordelifvet oskärat sin tankeutveckling, sedermera sjelf skall finna sig besvärad af en alltför stor salighet. Han längtar, så säger Svedenborg, tillbaka, ned till lägre, för honom bättre passande regioner. Hvad Sverges andeskådare förmodar, kan med full visshet sägas om Spohrs tonsättningar. Den, som företrädesvis blifvit genom: trängd af lägre stående, matematiskt torrare eller mindre poetiska, musikaliska foster, skall städse finna! större behag för sig i det grofkornigare tonspråkets talan, än i en Spohrs etheriska svärmerier,. Ej sällan torde ock samvetet säga en sådan person, att Spohrs månskensdikter genom, stympares befattning dermed ohjelpligen förlora sin ljufvaste fägring; ty det fina stoftet på fjärilens vingar borttummas alltid af råa händer. . . . Ej hvar och en kan bli en genius, sjöng Tegnår. Snillet åter kan endast uppfattas af snillet, enligt Herders ord. Men hvilken riktning den musikaliska smaken hos mängden, som ju ledesvaf enskilda företagsamheters egennytta och i sina omdömen endast förmenar sig sjelf tycka någonting — hvilken riktning smaken än må taga, alltid skola rikare begåfvade naturer finnas, som-gerna äfven för andra och tredje gången förnya bekantskapen med ett Rigis herrligheter och tacka Gud för dess njutningar. : Spohr var en mycket hög och i allo ansenligt växt man. Hans utscende förrådde emellertid vid första anblicken föga snillrikhet, helst om han teg. Men då han började tala, lifvades ögat af en skön och elektrisk glans; hvarje ord betonades nu med en värma, som var ovanlig. A. Romberg berättade gerna följande drag af Spohrs blygsambet. Under Spohrs vistande i Hamburg gafs derstädes för första gången i ett större enskildt samfund Mozarts lika enkla som herrliga: Ave verum corpus,. Sedan stycket, på en berömd tonkonstnärs begäran, redan cen gång bade omtagils, fram: trädde ytterligare Louis Spohr och bad, frå I gande, med tårar i ögonen och sammanknäpp ta händer: Skulle sällskapet väl ännu en gång