Aftonbladet – 25 januari 1860, sida 2

kande njutning, att ännu ingen annan violinspelare mäktat åstadkomma någonting dylikt, så långt jag kan minnas tillbaka. Spohr hörer utan fråga till de allra utmärktaste nu lefvande virtuoser. Man skulle förvånas öfver hvad han redan nu, vid 20 ärs ålder (år 1804), mäktarerbjuda, om man för bara förtjusning kunde komma till kall beundran. Spohrs hela själ dyrkar företrädesvis det storartade och det i mildt vemod svärmande, och detta uttalar sig äfven i hans herrliga spel. Han kan spela allt hvad man än vill förelägga Kondom; men genom de nämnda egenskaperna hänrycker han förnämligast. Schillings stora musikaliska ordbok bifogar: Sitt här ofvan uttalade ungdomsrykte har Spohr ej endast bevarat, utan äfven ännu stegrat till allra högsta grad. Så verkade Spohr, intill sista ögonblicket af sitt offentliga uppträdande, vida öfverstrålande alla sina konstnärliga likar. Läsaren frågas nu: Var det väl för mycket, att åt en så ovanlig man jemväliSverge resa en liten ärestod? Redan forngrekerna hedrade förtjenstfulla tonkonstnärer genom uppställandet af deras bildstoder. Nåväl! Norden har emottagit sin musikaliska bildning ifrån Spohrs fädernesland, ifrån det land, som sjelft prisar Spohr såsom en af dess herrligaste söner. Den fordna klassiska tonkonsten har företrädesvis flyktat hit upp, tycket för den musik, hvilken Spohr och hans stora likar förklarade för den högsta. Var det under dylika förhållanden otillbörligt, att i redlighetens land offentligen erkänna, det konstverlden allt sedan 1783 icke egt kraft till frambringandet af mera än en enda Spohr? Men om läsaren finner den svenske loftalarens röst uppträda på goda skäl, så täcktes han, när i oförståndets läger kannstöpes om Louis Spohrs medelmåttiga musik, påminna sig Lichtenbergs ord: Om en bok och ett hufvud stöta tillsammans och dervid ett ihåligt ljud. uppkommer, så är detta icke alltid bokens skull?. Äfven hufvudet kan nemligen vara tomt, eller med andra ord: kanske är det just konstdomarens fel, att han, såsom lågväxt person, ej mäktar skåda jätten Spohr i det höga anletet. Vid kotteriandans eländiga försök, att förringa glansen af en ibland firmamentets skönaste dubbelstjernor, i dessa samqväm, der inskränktheten bjuder till att fläcka Spohrs rykte, kan man endast tänka: de veta icke hvad de göra. Helst på en tid, hvars smak af Heine kallas: die Verteufelung der Götter?, får man i alla fall icke med för mycken tillit fästa sig vid pratet om musik. Vissa ibland de, ej sällan långt öfver Spohr ställda, nyare mästarne äro, vid ljuset beskådade, dock sammanställningar af Lilliput foch Spartan, ?fliegende Finsternisse des Genies, lange Weile und geistige Wassersucht?. Huru sällan träffar man ibland dem, enligt Börnes uttryck, en menniska, som säger oss ett stort ord. De