Aftonbladet – 25 januari 1860, sida 1

jag, mör än hela verlden: Det är af det skäletv, sade Darnay blygsamt, men bestämdt, som jag icke ville anhålla om det ordet, skulle det ock gälla mitt lif. Det väntade jag mig. Charles Darnay, hemlighetsfulla, förhållanden alstras af innerlig inbördes kärlek, liksom sådana uppstå till följd af oförsonligt hat; i det förstnämnda fallet äro. de. fina och ömtåliga, och icke lätta att genomskåda. Min dotter. Lucie är i detta hänseende. ett sådant slags älsklig gåta för mig; jag. kan alls icke gissa huru det står till i hennes: hjerta.n Törs jag fråga, sir, om ni tror att hon... Fått anbud af någon annan friare? Det var just hvad jag ville säga. Manette dröjde litet innan han svarade. Ni har sjelf sett hr Carton här. Hr Stryver plägar äfven vara bär, då och då. Om det vore någon, så skulle det väl vara en af em. sEller båda två, sade Darnay. Jag hade icke tänkt på båda två; men ingendera har friat, skulle jag tro. Ni harbegärt ett löfte af mig. Hvad skulle det vara ? Det är att, ifall miss Manette någon gång skulle: komma att för egen del gifva er ett sådant förtroende, som det jag nu .gjort er, ni ville för henne vitsorda hvad jag nu sagt, och er egen-tro på mina ord. -:Jag hoppas ni-hyger nog goda tankar om mig, för att ej begagna er inflytelse emot mig. Detta är nu allt hvad jag af er begär. Allt hvad ni å er sida af mig fordrar tillbaka, är jag så villig som skyldig att genast ingå på. Jag ger er det löftet,, sade Manette, utan Något slags vilkor. Jag tror att ni menar godt och ärligt, så som ni framställt saken. Jag tror på ert uppsåt att ännu fastare tillnyta, icke att försvaga, banden emellan mig Och -mitt andra, vida kärare, jag. Skulle hon någonsin komma att säga mig, att ni är väsendtlig för hennes fulla lycka, såvill jag gifva er henne. Och skulle det finnas... Charles Darnay, om det skulle finnas...n Den unge mannen hade tacksamt fattat hans hand; de höllo hvarandra vid handen,då Manette fortfor: — Några fantasier, några orsaker, några farhågor, eller hvad det nu måtte vara, gamla eller nya, som talade emot den man hon älskade — för hvilka skulden icke hvilade på hans hufvud — så skulle allt sådant varda utplånadt för bennes skull. Hon är för mig allt; mer för mig än lidanden, mer för mig än oförrätter, mer för mig än... Men nog; etta är nu ändå bara ord, ord! Så underligt var det sätt, hvarpå hans tal liksom slocknade, och så underlig hans stirrande blick, då han hade upphört atttäla, att