Aftonbladet – 25 januari 1860, sida 1

Icke heller skrifvit till henne ?, Aldrig. Det vore öädelt af mig att låtsa som om jag icke insåge, att er återhållsambet haft sin grund i er aktning för hennes far. Hennes far tackar er. z Han framräckte sin hand;men ögonen gjorde icke handen sällskap. Jag vet, sade Darnay vördnadsfullt, — och buru skulle jag, som sett er båda tillsammans så mången dag, kunna vara okunnig om det — jag vet, doktor Manette, att imellan er och miss Lucie råder ett förhållande, så ovanligt, så rörande, så fullkomligt eget för de omständigheter, under. hvilka det uppstått, att. det icke kan hafva många motstycken i den ömsesidiga kärleken imellan en fader och hans barn. Jag vet, doktor Manette — huru skulle jag kunna vara okunnig om det — att hon för er hyser ett barns hela kärlek. och undergifvenhet i förening med den fullvuxna qvinnans djupa och allvarliga bängifvenhet. Jag vet, att liksom hon i sin barndom icke hade några föräldrar, så älskar hon er nu -med sin mognare ålders, med sin fasta karakters hela styrka och värme. Jag vet rätt väl, att om ni hade blifvit henne återgifven från en annan, högre verld, så skulle 1i neppeligen i hennes ögon varit mera vörd-. radsbjudande, än ni för henne nu är. Jag. vet, att när hon slår sina armar om er hals, så,är det på en och samma gång ett barn, en flicka, en qvinna, som omfamnar er. Jag vet, att då hon älskar er, ser och älskar hon sin moder, sin af hjertesorg förtärda moder — ser henne, ser er framför sig, sådana I voren i ungdomens dagar. Jag har vetat detta, vetat det natt och dag, sedan jag lärde känna er 1 ert hem.w Manette satt tyst, med sänkt ansigte. Han andades litet fortare, men beherskade alla andra tecken till sinnesrörelse. Dyre doktor Manette, väl vetandeållt detta, och betraktande både henne och er med helig vördnad, har jag dröjt — dröjt så länge det stått i en mans höfva, att dröja. Jag har känt — känner det ännu — att det icke är så alldeles tillbörligt att vilja inskjuta en annan kärlek — till och med min -emellan er och henne. Men jag älskar henne! Gud är mitt vittne, att jag älskar hennel Jag är öfvertygad deromp, sade fadren sorgset. Jag har märkt det förr än nu. Jag tror det.v Men tro icke,, sade Darnay, i hvars öra den sorgsna rösten klang med en förebrående ton, att det kan vara min mening, att nå gonsin vilja tränga mig, i fall jag blefve så lycklig att en gång få kalla henne tin, emellan henne och er; i sådant fall skulle jag aldrig hafva