Aftonbladet – 24 januari 1860, sida 2

förligt berrliga sånger, i hvilka den högsta romantik sammansmälter med hjertats innerligaste oskuld, dessa äkta ynglingafantasier, i hvilka Spohr uppträdde såsom den mest kyske af. alla vistonsättare — låtsar vår tid hafva förgätit. Deras hjerterenhet förefaller besvärande. . Man sjunger. dessa, emot. allt lågt opponerande, elyseiskt-fagra dikter, dessa melodiska. mästerstycken, blott ytterst sällan, utan hellre — — någonting annat. Skönare, innehållsrikare visor än Spohrs kan emellertid bela konsthistorien icke framvisa. Må här exempelvis blott nämnas: Das Herz ist gewachsen, Die Lippe brennt., Ruhe, siss Liebcben, Die linden Liftex, Der Liebe bangen Sorgen, och Kennst du das Landp. I sistnämnda tonsättning tKennst du das Land, Mignons visa ur Göthes Wilhb. Meister) öfverträffade Spobr till och med Beethoven, för att icke nämna Reichardt, Zelter, Zumsteeg,.A. Romberg med flera andra. Alla dessa män skrefvo nemligen vacker musik till Mignons visa; men endast Spohrs dikt var. icke blott ,skön, utan skildrade derjemte med mästarepensel den oroliga, bemsjuka, ur fädernehuset bortröfvade söderländskans, Mignons, karakter, så att i sången hennes bild framstår lifslefvande. Spohr var invigd i sin tids. hela humanistiska vetande; äfven sin tids skaldeverld kände han fullkomligen. Han visste huru den gamle diktarekonungen Göthe ville att Mignon borde tala, äfven då hennes längtan gaf sig luft i melodi, då toner skulle klaga: Was hat man dir, du armes Kind! gethan? För öfrigt var Mignons visa icke det enda exempel, hvilket Spohr lemnat derpå, att bildningen alltid framlyser äfven ur tonsättarens dikt — ett visst något, som den endast skicklige musikanten icke eger. Hvilken ny konstnärlig verld öppnades icke för sångarne, då Spohr uppträdde med sina qvartetter för mansröster, med Gute Nacht, Dem Schnee dem Regenn, o. s. v., hvilka sistnämnde äfven vår tid ännu sjunger med förtjusning; för att icke nämna dessa svårare qvartetter, t. ex.: Du profetischer; Vogel,