Aftonbladet – 24 januari 1860, sida 2

tidens påstående, att familjporträtter rätt väl kunna vara lika och karakteristiska, äfven utan ansigten, d. v. s. att musik kan vara skön, all älskelig melodi förutan. AR Sannt är, att Spohr aldrig förnekar sig i I sina harmonier, samt i. det af kritiken så biti tert klandrade: jägtandet efter kromatiska ; mellanstämmor,. — Förbises bör dock äfven härvid icke, att Spohrs första, i den bästa tiden skrifna, melodier egde fullkomligen nog inre styrka, för att ej endast tåla, utan till jon med antaga en poetisk -apoteos just genom de Spohr egendomliga, herrliga harmoniska drapperingarne. En hel verld utbredde sig för aningen, när Spohrs melodiska konturer voro, nog sköna för att göra sig gällande jemte och framföre de mästerliga harmoniernas glödande färg. Så finna Vi förhål. landet i allmänhet under Spohrs ungdomsdagar. Med få undantag kan endast om Spohrs, vid äldre år, i omsägningens tid,, skrifna, svagare motiver, med sanning sägas, alt de någon gång dignade under harmoniernas börda. Må äfven medgifvas, att, hvad kritiken verk. ligen yttrat, Spohr egentligen skulle hafva framstått ännu större än han nu visar sig, om han skrifvit färre volymer, och i och med detsamma icke så ofta påmint om gig sjelf, — Men om nu äfven detta bär medgifvits, så har ock allt ondt sagts, som om Spohr kan sägas. Vända vi deremot blicken på Spohr i sin ungdomstid, huru mycket-herrligt, rikt blomstrande och oöfverträffadt erbjöd icke detta stadium! Bedröfligt är, att vår lättsinniga tid redan ieke vidare kan smälta den rikedom, som adlar en mängd af Spohrs rentaf klassiska arbeten. Mängden känner egentligen blott bans operor, ja af dessa i Sverge endast: Faust, Jessonda och kanske Zemiren, eller dock hans, af behagen dikterade, sång: Älskvärda ros, så täck och så mild etc. Men Spohrs visor vid fortepianot äro obekanta för tusende sinom tusende, hvilka dock göra auspråk på musikalisk bildning. Dessa ojem