Aftonbladet – 24 januari 1860, sida 2

burne, städse värdige, städse sitt menniskovärde bevarande Spohr; hedrom den musika liskt aldrig fallne Spohr. Han står der i konsthistorien i en alldeles egendomlig gestalt. Man kunde kalla honom en qvist af en rikt växande sydfrukt, ympad på den mest ädla tysk-nordliga stam: romantikens ympning på filosofien. ; Det har gifvits rikare begåfvade tonsättare, än Spohr. Han sjelf yttrade till författaren af dessa rader i Kassel år 1836, lika fint som ödmjukt: Det är en synd, att uttala mitt ringa namn i samma andedrägt, som ordet: Mozart. Mozart kan jag aldrig upphinna, hans storbet kan jag aldrig till fullo uppfatta. — Så talade Spohr, en man, som dock i var den nuvarande tidens störste harmoniker och öfverhufvud, vid sidan af Cherubini och Mendelsohn, tillhörde århundradets mest lärda tonsättare. Spohr var nog bildad, för att kunna inse och begripa sin sannskyldiga ståndpunkt i konsthistorien, sjelf icke ställande sig högre än han verkligen stod. Hvem kunde vara sträng i sina omdömen om en till denna grad älskvärd varelse, äfven om det bör uttalas, att Spobr endast var en stjerna af andra ordningen? Till detta minus måste han neddömas, af skäl att han i längden icke mäktade säga någonting nytt och emedan hans melodier öfverhufvud på gamla dagar blefvo svagare än under ynglingatiden.. Dock, så går det ju äfven tusen andra tonsättare. Den poetiska lifskraftens aftagande var ingen egendomlighet för Spohr allena. Den drabbar ju litet hvar. Hatva t. ex. våra syenska ton-; ättare på sin ålderdom mäktat skrifva lika fagra melodier, som då de voro unga, — en Åhlström, Geijer, Nordblom, för att här icke sårande nämna jemväl de ännu lefvande? Erkännas bör, att Spohr alltid egde den bästa viljan, att vara rätt melodisk. Hans musikaliska förläning var emellertid icke tillräckligt stor, för att denna önskan städse kunde gå i fullbordan. Men någonting så afvita har Spohr dock aldrig uttalat, som nu