Aftonbladet – 24 januari 1860, sida 2

m. fl., om hvilka bedröfligtvis måste sägas. att vår tids qvartettsångare sällan mera för må sjunga dem, af brist på inusikalisit sinne för större skapelser. Stockholm har. emellertid. egt en tid, då alla Spohrs sångqvartetter sjöngos gerna, och gerna inöfvades. Det var hufvudstadens musikaliskt mest romantrska tid, Harmoniska Sällskapets, mest älskeliga ynglingaålder. Harmoniska. sällskapets skickligaste sångare sjöngo ej endast de väldiga Spohrska tondikterna; man sjöng dem äfven poetiskt, begripande hvilken anda noternas döda bokstaf innebar, samt hvad denna: musik. kunde och skulle säga. Sångarne blefvo sjelfva poeter. Detta åter är det högsta mål, hvilket en tonsättare öfverhufvud kan uppnå. Ty att hos oss vanliga, vid jorden mera; eller mindre fastkedjade, menniskor väcka den poetiska förnimmelsen, att, enligt Oeblenschlägers ord, för oss uppresa denna sköna bro, på hvilken himmelen nedsänker sig till jorden, det är och förblifver dock tonsättarnes högsta konst. Endast det gudomliga i Spohrs tondiktförmådde den, i vårt lands enskilda konsthistoria så ädelt framstående, Brendler, att öfvergifva sin fordna lefnadsbana och — fastän med ut: sigten på brist och fattigdom — dock sjelt bli; tonkonstnär, för att, som. Brendler uttryckte sig, kunna bli åtminstone ett svagt echo af Spohrs herrlighet. Låtom oss här icke tala om Spobhrs sinfonier, qQvartetter och oratorier. Det skulle vara att kasta en sten på den aflidnes mull, om man förklenande ville säga, att andra mästare på de antydda områden rört sig lika bra och ännu kraftfullare än Spohr. Hvad de ofvanvidrörda sångtonsättningarna vidkommer, gäller dock obestridligt skaldens ord: Wer den Besten seiner Zeit genug gethan, der hat genug gethban firjalle Zeiten. Man har ofta velat förlikna vissa tonsättare med ord-skalder. Dittersdorf t.ex. förliknade Mozart vid Klopstock, Haydn vid Gellert; och nyare författare hafva oftast liknat Beethoven vid Shakespeare. Kanske skulle ingen at