Aftonbladet – 24 januari 1860, sida 1

TVÅ STÄDER. EN BERÄTTELSE CHARLES DICKENS. Nu har jag svalt af mig, sade herr markisen, och kan gå och lägga mig. Han lät endast ett ljus brinna på den stora karninen, lät gasomhängena nedfalla kring sängen, och hörde natten afbryta sin tystnad med en lång suck då han lade sig ned för att sofva. Stenansigtena utanpå slottet stirrade blindt ut i den mörka natten i tre timmars tid, i tre tungsamma timmar skramlade hästarne i stallet vid sina krubbor, skälde hundarne och t ugglan ifrin sig läten, hvilka egentligen föga liknade det ljud, som allmänligen tillskrifves ugglan af menniskopoeterna, Men det är sådana kreatursvana att envisas med Att nästan aldrig säga hvad som förestafvas dem. l tre tungsamma timmar stirrade slottets stenansigten, menniskoansigtena så väl som lejonansigtena, bl.ndt ut i natten. Tjocka örkret hvilade öfver hela landskapet, öfver och stgar. På kyrkogården hade det dt ett gemensamt ogenomträngligt täcke fver alla de små fattiga gräskullarna. Tbyen Jivoskattindrifvare och skattgifvare försänkta djup sömn. De drömde, måhända, om kalas, gåsom hungrige merendels göra, och om ro cch hvila, såsom den pådrifne slafven och dragoxen torde göra, Springbrunnen i byen rann osedd och c hörd, och springbrunnen vid slottet plaskade osedd och hörd — båda sakta förrinnande, ! xsom minuterne som droppade från Tidens b:un — allt under de tre mörka timmarna. Di börjile åter bådas vatten skimra spöklikt gråa i det gryende ljuset, och stenansigtena på slottet öpnade ögonen. nT Å Det ljusnade mer och mer, till dess slutli) Se Aftonbladet niis 1—5, 7—11, 13—18