Men i det föregående är visadt, att denna antagna ): balans mellan export och import icke så reguliert 1 inträffar, utan att en fortfarande vexelbrist under 3 lr å 4 hvarandra påföljande år kan uppgå ända tilll: 19. millioner, hvaraf följer, att banken måste sät-J! fas i stånd att möta sådana allvarsamma påkännin: sar. Detta kan ske, antingen på det sätt, att ban-:!t sen, genom användande af sin årliga räntevinst, små-: ingom bildar sig en reservfond af säkra utländskal:i äntebärande statspapper, hvilka, när som helst, kunna J s ealiseras, och hvilken fond växer med ränta på ränsa; och årliga tillskott af bankens vinstmedel; eler: ;ck, att banken i sina hvalf, genom utrikes lån, som s costa ränta och afbetalning, samlar en räntelös lig-Å: gande silfverfond, tillräckligt stor för att kunna be-J: täcka flere på hvarandra följande års undervigt ls bandeln. Denna sednare åtgärd ogilla vi, såsom vaI: rande förderflig, ehuru artikelförfattaren tillgger oss: benämningen: silfvermagasinerare. Skulle likväl så lyckligt inträffa, att, under denli tid banken är sysselsatt att bilda sin reservfond af itländska räntebärande statspapper, så gynnande j! handelsförhållanden inträffa, att denna fond icke be-höfver tillitas, så får den i fred och ro föröka sig: och derigenom med hvarje år göra bankens förmåga It att uppfylla sin skyldighet mot svenska folket alltå!f I j säkrare, samt vinna en stadgad kredit, så väl utrikes som inrikes, hvilket väl icke lärer kunna anses som en olycka. Skulle då slutligen så hända, att banken, genom fortsatt användande af bankovinsten och genom är-: liga räntorna å sin utrikes reservfond, lyckades upp: bringa fonden till 30 mill. rdr rmt, som, enligt gällande s oankoreglemente, bankens utelöpande sedelskuld högst I. får öfverstiga bankens egande silfverfond; så vore ls banken derigenom kommen i den ställning, att der-Å fter kunna utgifva nya sedlar till ett belopp, sva-Å( rande mot den ökning reservfonden öfverstiger 301! millioner, hvilka nya sedlar kunde användas, antin-! sen till statsverkets understöd, eller till inrikes lååi iefondern: s förökning. En sådan omtänksamt t kxommande slägtens väl torde väl, i vår egoi sid, af mången anses med oblida ögon, men den är icke destomindre en pligt mot fäderneslandet och nåste, så hoppas åtminstone vi, vinna hvarje tänkande mans bifall och med värma omfattas af ri kets ständer, så väl i deras egenskap af lagstiftande makt, som i deras egenskap af bankbolag, försedt ned det ansvarsfulla privilegium, att dess sedlar skoic om mynt i lardet gälla. Om man uppmärksamt aktgifver på företeelserna vid nu pågående riksdag, så varsnar man redan å na sidan en större ifver för bankens konsolidering ill myntvärdets upprätthållande än som egt rum allt edan 1834, då silfverutvexlingen ur banken tog sin pörjan; å andra sidan åtskilliga tecken, som tyda på :n framdeles återkommande riks: äldssedel-period, ty nan bör redan förslag framkastas, att riksgäldskonoret skulle utgifva statsobligationer på små summor, som böra i kronans uppbörd mottagas som mynt. Riket har inlåtit sig i ett vidtutseende jernvägsbyggnadssystem, måhända i större skala än dess närvarande krafter medgifva. Man hade 1 början för afsigt, att utföra dessa arbeten småningom med statsveriet: årliga besparingar, men öfvergick raskt till plawen, att utföra dem skyndsamt och med utri es stats ån, i ljus förhoppning, att hvad som blef fort färligt skulle ock gifva skyndsam vinst, ty den närvavande tidens lynhe är att hafva brådtom och att endast e ljus, inga skuggor. Men redan begynner man hejda arten af utrikes skuldsättningen, samt synes benä sen att, åtminstone som hjelp, förorda ett inrikes lånesystem, under förhoppning, att systemet skall framdeles kunna utvidgas och måhända ensamt bestrida de återstående kostnaderna. Tanken är otvifvelaktigt riktig till sin grund, men omöjlig att utföre ler kapitaler saknas. I ett land, hvars invånare under långliga tider vant sig vid den förvända föreställningen, att det är sia ten som skall skaffa den enskilte medborgaren så vär förlagssom drittkapital för näringarne; i ett land, der sparsamhetsanda saknas, der alla låna penningar och lefva lustigt och lättsinnigt, som hvar dag vore den sista utan, att anse sig pligtiga att göra något för efterkommande, emedan efterkommande ej gjort något för dem, i ett sådant land kunna ej kapitaler bildas, följaktligen ej vara att påräkna för införande af ett, på säkra och naturenliga grunder fotadt, in rikes statslånesystem. Man har åtskilliga gånger försökt att i vårt land införa ett sådant system, men alltid misslyckats, af den enkla orsak, att man icke klart insett hvarken den innersta grunden för systemets inrättning, eller de oeftergifl ga vilkoren för dess bestånd. Den innersta grunden är, att kapitaler skola firnas i landet; hufvudvilkoret för dess bestånd är, att man ej genom konstlade medel skall försöka, att gifva statsobligationerna egenskap af mynt. De böra derföre alltid vara ställda på större belopp i förhållande till kapitaltillgången i landet och derigenom bibehållas vid sin egenskap af kapitaler och såsom sådana öfvergå från man till man genom köp mot landets mynt; men ej göras till mynt genom förordning, som berättigar dem att kunna mottagas i allmän uppbörd i stället för mynt, emedan de derigenom genast förlora egenskapen att vara kapital och, såsom en gifven följd deraf, måste nedsättas, det vill säga utbytas mot obligationer på små belopp, passande för de. mindre dagliga rörelsens så kallade beqvämlighet, samt derigenom slutligen förvandlas till riksgäldssedlar utan ränta, saknande all reel fond och följaktligen ej egande annat värde än det att vara gällande i statens uppbörd, och ett nödmyt i landet, som småningom, i förening med privatbankssedlarne, undantränger det verkliga silfvermyntet och dettas representant bankosedlarne. Jag har i få hufvuddrag tecknat våra förra riksgäldssedlars historia, icke för det jag tror att vi skola iterfalla i samma misstag, men för att påminna om misstagets uppkomst, beskaffenhet och följder och derigenom varna för åtgärders vidtagande, som, missbrukade, leda åt samma förderfliga håll. Sådana åtgärder äro så mycket farligare i våra dagar, då vanken, under mycken rikedom på inrikes fordringar. saknar en reel fond för sina sedlar, och landets kurserande silfvermynt är obetydligt; tvärtemot det förhållande, som vid riksgäldssedlarnes realisation egde rum, då banken egde full silfvervaluta för det cke ännu fullt utsugna beloppet af sina. återstående sedlar, och silfvermynt, till icke obetydligt belopp, fanns qvar i landet, trots vederbörandes idkeliga bemödande, att detsamma utföra till betäckande af landets vexelbrist. Må derföre banken, den snart sagdt enda kapitalist som i landet finnes, få konsolidera sin ställning, och bankbolaget, ju förr desto hellre, göra sig af med sitt onaturliga, skadliga och onödiga privilegium, som finnes uttryckt i regeringsformens 72 8, hvilket privilegiom endast duger till att föreviga den från fädren ärfda, grundfalska föreställning: att sedlar, af aära hvad beskaffenhet som helst, äro detsamma som verkligt mynt, och följaktligen, att sedlars mängd är detsamma som stor rikedom. Denna falska föreställning är en inrotad sinnessjukdom, som måste botas, ty förr än detta skett är ingen varaktig förkofran möjlig. Stockholm den 9 Januari 1860. J. P. Lefre . Om allmänna bevillningens fördelning. Plats har blifvit begärd för följande från Christianstad till stadens riksdaosman aflåtna