TVÅ STÄDER). EN BERÄTTELSE AR CHARLES DICKENS. Nådig herre, hör mig! Nådig herre, hör miu bön! Min man dog af svält; det är så många nu, som dö af svält; många, många fier komma snart att dö af svält. Nå, än sen? Kan jag föda dem? Nådig herre, Gud vete hur det kan vara med det; men icke begär jag det. Min bönfa!lan är, att en liten sten eller ett litet kors, 12 d hans namn på, må bli satt öfver honom fir att visa hvar han ligger. Annars blir stället så snart glömdt; ingen kan leta rätt på det när jag dött af samma sjukdom, och då lägga de mig under någon annan liten vräskulle. Nådig herre! de äro så många, de bli allt fler och fler, här är så mycken nöd. Nådig herre! Nådig herrel Lakejen hade trängt henne tillbaka från dörren, hästarne hade kommit i friskt traf, Postiljonerna smälde med piskoörna, qvinnan stod der långt efter, och markisen, äterigen beledsagad af furierna, tillryggalade hastigt de par milen mellan byn och slottet, Sommarnattens ljufva vällukter spridde sig rån alla kanter, och de spridde sig på samma sätt som regnet faller, utan anseende till ersonen, äfven till den dammiga, trasiga och utarbetade gruppen vid brunnen i byn, för hvilken väglagaren, med tillbjelp af sin blåa n-össa, utan hvilkev han ingenting kunde uträtta ännu språkade vidt och bredt om sin spöklike man så länge någon orkade höra på det. Sn:åningom och allteftersom de tröttnade vid det, afligsnade sig den ena efter den andra, och ) Se Aftonbladet n:is 1—5, 7—11, 13—17