med någon äktenskapsstatistik bestyrkas, uppträder en af reservanterna, hr Staaff, med följande, vida mera befogade moträkning. Han yttrar nemligen, efter att ha ådagalagt det oriktiga uti att beräkna missbruken efter de fall, som blifvit dragna inför domarens pröfning: Hvem täljer väl mängden af de äktenskap, hvilka i följd af föräldrars (eller andra giftomäns) vilja ingåtts, utan böjelse, ja med motvilja, och föranledt ett samlif, fullt af den kyla och den likgiltighet, de der kanske med än mer skäl än uppenbart kif. karakterisera ett olyckligt äktenskap. Hvem räknar väl ock mängden af de äktenskap, fulla: af frid och välsignelse, som i följd af giftomannarättens tillvaro uteblifvit? För att på förband möta det besvärliga inkast, som i denna fråga alltid sjelfmant påtränger sig den oväldige betraktaren, nemligen, hvarföre enka skall vara undattagen ifrån det allmänna ofribetstillstånd, hvarundes hvarje annan qvinna är -hemfallen, yttrar utskottet häromy att enka blef sin egen gittoman på den grund att hon redan bildat sig en egen familj och sjelf var familjemoder. Inträffar då alltid det fallet, ått en enka äfven är moder? Och genom hvilka underbara medel bar väl t. ex. en-sextonårig enka lyckats förvärfva den massa af yttre och inre erfarenheter, som ställer henne så högt öfver den tjugofemåriga mön? Har den förra för öfrigt icke någon annan grund för sin sjelfbestämmelserätt än den att vara moder, så delar hon ju denna rättstitel med alla de ogifta qvinnor, som: råsat falla. inom samma kategori; och denna klass af qvinnor lärer väl ej lagstiftaren: vilja tillerkänna ett bestämdt företräde framför de öfriga, eburuväl ofta nog en obil-lig vägran från giftomanneas sida just kan ha. föranledt afsteget. En auktoritet, om ock ej ett argument, för sitt afstyrkande har utskottet funnit i lagberedningens utlåtande i ämnet. Lagberedningen hade nemligen, i strid emotlagkomitens åsigt, afstyrkt såväl ogift qvinnas myndighet som: ock giftomannarättens upphörande; men hade för det sednare afstyrkandet icke anfört andira skäl än betänkligheten att frångå en bittills inom vår lagstiftning gällande grundsats Under sådana förhållanden synas statsmakterna lika litet vid denna riksdag vara förhindrade att frånträda lagberedningens mening uti ifrågavarande fall, som de vid förra riksdagen ansågo sig behöfva följa berörde komites åsigt i den härmed nära saramanhang egande frågan om myndigheten. Svårigheten för vederbörande presterskap att pröfva huruvida den i Kongl. förordningen af den 15 Juni föreskrifna anmälan skett inför behörig dom-stol eller icke, har synts utskottet vara ett skäl emot minoritetens mening, enligt hvilken; qvinna, som förklarat sig vilja vara myndig,, ej längre borde behöfva stå under giltoman.. Frib. Armfelt har fästat uppmärksamheten på: att detta hinder väl ieke borde kunna vara svå-a rare att öfvervinna vid dessa högst en gå AB i hvarje qvinnas hf förekommande fall än vid alla de andra tillfällen, då det kan var a af vigt att få utredt domstols bebörighet, samt att för öfrigt förslag redan på riksdage ., vore väckt om ett närmare bestämmande af omförmälta behörighetsfråga. Såsom ett yt sterligare argument emot minoritetens åsigt j frågan, har utskottet med sin vanliga patet ska retorik anfört, hurusom denna känslan g öfvervigt, som just gör yvinnan till qvinna, icke försvin: er med åren, fastän den kanTr epresentera sj under olika former — i den första ungdomen säsom svärmeri, i en mognure ålder sås Passisjn o. 8 v. Man kunde härvid På f lt allvar fråga under hvilken form denr kä t fuans öfvervigt uppenbarar sig uti enkovlåndet, samt om hos den tjugoettåri tr ino svärmeriet och passionerna all 4ta nr de på samma klockslag som d,, för MOLen bestämda myndighetsålderp jämd: d . Inträder, eller huruvida icke tvärtom harig Passioner vanligen visa sig starkare, fulare och derföre ock vådligare än den unga qvirinans. Men. vi vilja ej längre trötta läsaren med ett vidare upprepande af lagutskottets motion i. denna fråga, utan hellre slutligen med några ord sammanfatta hvad söm enligt vår åsigt oafvisligen talar för en reform i denna riktning. Sjelfva ordalagen i G. B. 1 kap. 1 S, att man skall mö af hennes giftoman begära och icke med våld taga eller hemligen till sig locka, antyder tillräckligt det förut öutvecklade råa samhällstillstånd som egde rum då detta stadgande först in. fördes i våra lagar, ehuru hvarje hus då betraktades såsom en slags fästning, inom hvilken alla inventarier, qvinnan. inbegripen, stod under familjechefs vård och ansågos såsom hans enskilda tillhörighet. — Vi ha numera växt ifrån dessa feodalismens seder och bruk. Sjelfva föräldramyndigheten eger numera i afseende å den fullvuxna dottern ingen bättre, ingen säkrare garanti än det fria förtroendet, den klarseende ömheten; och i saknad af föräldrar, lära faderbroder, moderbroder samt hela den öfriga sviten af skyldemän än mindre kunna anses befogade att utöfva ett dylikt tvångsvälde. Ogift qQvinna, som fyllt tjugofem år, vare berättigad att sig och sin egendom sjelf råda och förestå — heter det i förberörde kongl. förordning; men då i ett följande moment stadgas, att härigenom icke göres någon ändring uti hvad allmänna lagen om giftomannarätt innehåller, så: upphäfves i sjelfva verket genom detta undantag den nyss förut enligt de mest sunda rättsprinciper uppställda regel Ty hvad skulle väl detia sig bir betyda, om icke qvinnans person, och hvilken cgendom är väl mera dyrbar, mera helig än den som afses då hand och hjerta bortgifvas? Och då för öfrigt det lärer vara. obestridligt, ilt öfverenskommelse om äktenskap måste kex raktas såsom ett aftal, och hvarje sådant för :ti ega giltighett bör vara fritt och af mynliga personer afslutadt, så förefaller det i sanig såsom en orimlighet att i detta enda fall a den ena kontrahenten fortfarande hind: