Aftonbladet – 20 januari 1860, sida 2

Lärare-seminarier. Vi meddela här nedan det anförande, hvarned hr Dahm i borgareståndet beledsagade emissen af den kungliga propositionen i detta imne: Rörande Kongl. Maj:ts nåd. proposition till rikets tänder om änslag till inrättande af bildningsanstaler för lärare vid elementarläroverken, anhåller jag utt få afgifva följande yttrande: Visserligen har det varit en allmän önskan hos tänderna, hos sist församlade skolrevision och hos le lärare, som vid läraremötena varit närvarande, utt lärareseminarier måtte inrättas, mien jag har stora skäl att betvifla, att åtminstone de nämnda mötenas nening varit, att dessa seminarier skulle blifva nåsot annat än praktiska beredningsanstalter. Stänlerna tyckas äfven icke haft någon annan mening, lå de yttrade, att lärare måste känna lagarne för undervisnings meddelande samt vara öfvad i konsten att leda den späda tankekraftens utveckling innan han inträder i en lärarebeställning. Att dessa yttranden afse egentlig lärarebildning och att de ut: tala det hufvudsakliga i rikets ständers önskan, synes mig tydligt. Hrr komiterade för granskning m. m. samt efter dem regeringen hafva dock ansett rikets ständers yttrande, satt lärare måste hafva klart fattat de vetenskapliga grunderna. för hvad han meddelar, afse det hufvudsakliga, och med anledning af denna åsigt föreslagit inrättande af seminarier vid universitåten till bibringande af faktiska kunskaper. Såsom skäl härför åberopas, att filosofiska graden icke ensam ger visshet derom, att den graduerades bildning är för lärarens kall fullt ändamålsenlig. Detta kan väl icke betyda annat, än att det vanligen finnes hos den graduerade en brist antingen på vidd eller djup i kunskap; ty aldrig kan väl meningen vara, att det finnes en bildning, som är ändamålsenlig för skolan, och en för vetenskapsmannen och lifvet. Nutiden torde icke erkänna en sådan exoterisk och esoterisk kunskap. Det vore för djerit att emot så betydande auktoriteter betvifla tillvaron af denna brist i de graduerades bildning; men finnes den numera, så synes det som den skulle vara en följd af de skedda förändringarre af studierna för den filosofiska graden, och böra genom nya anordningar undanrödjas. Eljest vill det synas som skulle de skedda förändringarne varit högst ändamålsenliga och nyttiga såväl för vetenskapen som skolan, då de åsyftade att samla arbetet omkring vissa grupper af närbeslägtade vetenskaper, och utrota den förr öfverklagade akademiska mångslöjden. Man åsyftade ju att få mera ensidigt, men också i hvar sina vetenskaper mera grundligt bildade män än förr. De större skolorna äro ju numera också så inrättade, att de ej behöfva lärare med samma mångsidiga bildning som förr; och de skolor, der ämneslärare ej finnas, hafva vanligen ett så ringa omfång, att vanliga kunskaper der äro fullt tillräckliga. Komiterade sjelfva tyckas också hafva åsyftat en ensidig bildning, då de föreslagit seminariernas delning i en filologisk och en matematisk-naturvetenskaplig kurs; ty icke kan det väl vara meningen att lärarekandidat skall genomgå båda kurserna på en gång. Man säger, att de tillämnade seminarierna böra afse att framkalla, befrämja och leda ett sjelfständigt studium och att utveckla den sjelfverksamhet, som för den blifvande läraren är af högsta vigt. Men detta måste ju också vara universitetets uppgift, och det förefaller nästan oförklarligt, hvarföre detta skulle säkrare kunna uppnås genom seminarier än genom universitetet, då samma personer skola undervisa såväl vid det ena som det andra. Vill man stiga ned från resonnerandet och tänka sig, huru saken skulle komma att taga sig ut i praktiken, så torde man lätt finna, att undervisningen vid seminarierna skulle blifva alldeles densamma som under ett vanligt privatkollegium; eller har man väl någon särdeles uppmuntrande erfarenhet af dessa akademiska småskolors verksamhet från de gamla prestseminariernas tider? Hvartill hafva val hittills alla bundna öfningar vid universitetet ledt? Granskar man förteckningen på de till undervisningen vid seminarierna föreslagna ämnen, så finner man att äfven de äro desamma som äro föremål för det allmänna akademiska studiet, och alldeles icke specielt åsyftande skolans behof. Ty icke lärer väl textkritik kunna blifva ett läroämne i skolan, ej heller lärer väl den komparativa språkforskningen der finna tid och rum, ehuru ingen kan villigare än jag erkänna dessa studiers höga värde. Det heter visserligen, att denna tvååriga kurs ej skulle förlänga den akademiska studiekursen, emedan den skulle genomgås de två sista åren före filosofie kandidatexamen ; men dels torde det vara svårt för en student att bestämma när han har ungefär två år qvar till sin examensdag, dels torde det vara obeqvämt för mången att behöfva passa på vid den hvartannat år börjande kursen, om han är i sådana ekonomiska omständigheter, att han behöfver konditionera för sin utkomst, och i alla händelser synes seminariekursen vara hinderlig för den frihet, som är universitetsstudiets lifsluft. I allmänhet torde man således om seminariekursen kunna säga, att den är onödig, om den åsyftar att bibringa samma kunskaper som den vanliga akademiska undervisningen afser och som denna bör meddela, och öfverflödig, om den åsyftar någon annad, samt svårligen kan undgå att förlänga studietiden och vara hinderlig för studentens fria studier. På dessa grunder finner jag mig skyldig yrka att rikets ständer för sin del förkasta det framställda förslaget i dess närvarande skick. — Enligt mitt förmenande var det rikets ständers mening, när de i sin skrifvelse d. 25 Februari 1858 yttrade, att det vore ostridigt att läraren måste känna lagarna för undervisnings meddelande, så väl i allmänhet som särskildt med afseende å det kunskapsämhe han behandlar., att förklara, att de ansåge teorien för uppföstran och uudervisning eller pedagogiken vara en för hvarje lärare oundgänglig kunskap. Herrar komiterade hafva dock icke fästat ringaste afseende vid denna rikets ständers framställning; åtminstone finnes intet spår dertill i föreliggande kongl. proposition. Miz synas det som skulle de härmed hafva förbisett det vigtigaste, och detta förefaller så mycket underligare, då man besinnar att i ingen föregående tid teorien spelat en så vigtig rol som-nu. Det tyckkes som skulle komiterade vilja säga, att då lärarne vid skolorna hittills kunnat utan kännedom af p2edagogik bilda så många både lärda och i öfrigt utmärkta män, så måtte det väl lyckas äfven hädanefter. Men detta är ju detsamma som om någon ville säga, att kemiens teori är öfverflödig derföre, att bergsmannen utan kännedom derom lyckats att fordom ur malmerna utsmälta både mycken och ren metall; eller skulle mekaniken: vara öfverflödig, derföre att man utan densamma förstått att bygga sqaltqvarnar? Dock finnes väl ingen numera, som icke erkänner, alt teorien lärt oss att fullkomligare tillgodogöra naturkrafterna och snart sagdt ensam betingat de största upptäckter som skett inom teknikens område under sednare tider. Pedagogen har äfven att göra med naturkrafter. Det är menniskans andliga krafter han skall söka utbilda till högsta möjliga skönhet, ädelhet och styrka, och detta menar man kunna ske utan någon annan kännedom om menniskans andliga natur än den, som slentrianen och den enskilda efterfankan kan erbjuda! Tror man då, att denna kunskap är så lätt förvärfvad, att hvar och en, huru tarfligt som helst af naturen utrustad, kan ordna den på egen hand. Detta ordnande sker visserligen. och man träffar eällan någon skolman som icke anser sig ega vissa