Aftonbladet – 20 januari 1860, sida 1

springbrunnens sockel; han låg på knä i smutsen och röt och tjöt liksom ett vilddjur. Hvarlöre förer karlen ett sådant der ohyggligt väsen? Är det hans barn? Med förlof, nådig herr markis — det är riktigt synd ... ack jal, Springbrunnen låg på litet afstånd, vid en liten öppen plats. Då den långe karlen hastigt uppreste sig från marken och kom springande mot vagnen, förde herr markisen för ett ögonblick handen till värjfästet. Krossad! skrek karlen, i vild förtviflan, i det han uppsträckte båda armarna öfver hufvudet och stirrade på honom. Dödl Folket skockade sig rundtomkring och stirrade på herr markisen. I dessa många ögon, som voro riktade på honom, lästes intet annat än uppmärksamhet och ifver; der var intet spår till hot eller vrede. Ej heller sades någonting; efter första anskriet hade alla varit tysta, och fortforo att så vara, Den der ödmjuke mannens röst — hans, som först hade talet — var i högsta grad mjekig och undfallande. Herr markisen kastade på hela skaran en vårdslös blick, som om de hade varit råttor, som framkrupit ur sina hål, Han uppdrog sin börs, Det förefaller mig rätt besynnerligt, sade han, att I icke kunnen taga vara på er sjelfva och era ungar. Alltid skall någon af er drumla i vägen för mig, Jag undrar just om icke någon af mina hästar blifvit skadad vid det här äfventyret. Lafleur! Gif honom det der.n Han kastade ut ett guldmynt åt lakejen, och allas hufvuden böjde gig fram för att se det när det föll. Den långe karlen skrek igen med en graflik röst: Död! ; I detsamma anlände med hastiga steg en annan karl, för hvilken de öfrige makade åt sig. När den stackars långe karlen fick se honom, föll han honom om halsen, snyftande och gråtande, och pekande åt springbrunnen, hvarest några qvinnor hukade sig ned öfver