Aftonbladet – 20 januari 1860, sida 1

det ett vackert ansigte, och derjemte ingalunda alldagligt. Han gick långsamt utför trappan ner på gården, uppsteg i sin vagn, och for af. Få hade talat med honom vid levern; ban hade stått. på litet afstånd från de andra: Monseigneur bade måhända icke visat honom nog uppmärksamhet. Han tycktes, vid det lynne han pu var, icke ogerna se, att menniskorna Jagades som hundar framför hans hästar, och med möda undsluppo att bli öfverkörda. Kusken körde, som om han jagat en fiende, och denna vilda framfart tycktes icke ens blifva bemärkt af hans herre och husbonde. En klagan hade stundom förmått göra sig hörd, till och med i denna döfva stad och stumma tidsålder, att på de smala gatorna, utan sidogängar, det stolta adeliga bruket att köra fort på ett barbariskt sätt blottställde det fattiga folkets lemmar och lif. Men få voro de, som brydde sig nog mycket om den saken, för att tänka på henne två gånger; och det öfverlemnades i detta fall, liksom i alla andra, åt de arma satarna att se sig om efter trygghet bäst de kunde. Med ett vildt rammel och skrammel, och med en, i våra dagar oerhörd, omensklig likgiltighet för andras fara, stormade equipaget fram genom gatorna och svängde om i hörnen, med skrikande qvinnor framför sig, och Män, som i största hast skaffade sig sielfva och andra ur vägen. Slutligen vid en svängNNg om ett hörn nära enspringbrunn, ryckte ena hjulet med sig ett litet barn, ett högljudt nskri uppgafs af en mängd röster, och här starne stegrade sig, . Skriket skulle troligen icke hafva uppehållit eqvipaget; man körde ofta öfver menniz skor och fortsatte färden, utan att vidare ta2a någon notis om hvad som skett. Men den skrämde Jakejen hade hastigt hoppat af, och minst tjugo händer hade fattat tag ity larna. -o,Hvad står på?, sade markisen, i det han helt lugnt såg ut genom vagnsfönstret. En lång karl i nattmössa hade upptagit ett lindebarn undan hästfötterna och lägt det på