Aftonbladet – 20 januari 1860, sida 1

sig inför Gud, och deraf kom det sig, måhända, att de, som dyrkade Monseigneur, aldrig befattade sig med någon annan dyrkan. Utdelande ett litet löfte åt en, ett vänligt smålöje eller nådig nick åt en annan, en förtrolig hviskning åt en fjerde, och en vink med handen åt en femte, vandrade Monseigneur med blid uppsyn genom gemaken önda till den aflägsna del af våningen, hvarest sanningens periferi höll till. Der vände Monseigneur om, styrde samma kosa tillbaka igen, för att snart åter försvinna i helgedomen, utan att vidare varda sedd för den gången. Sedan nu uppvisningen var afslutad, öfvergick sorlet i gemaken till en liten storm, och de små klockorna började pingla i trapporna. Af hela skaran åsterstod nu blott en enda person; och denne, med hatten under armen och snusdosan -i banden, aflägsnade sig nu med långsamma steg. Jag ger er, sade bemälde person, i det han stannade ett ögonblick vid den sista dörren och vände sig mot helgedomen, jag ger er djefvulen samt och synnperligenio Med dessa ord skakade han snuset af sina fibger, alldeles så som hade han skuddat stoftet af sina fötter, och gick i sakt: mak utför trappan. et var en man omkring sextio år, elegant klädd, högdragen i sitt sätt att vara, och med ett ansigte, snarlikt en fin masque. Detta ansigte utmärkte sig genom en genomskinlig blekbet och ett visst oföränderligt uttryck. Näsan, för öfrigt välbildad, var litet intryckt, midt öfver hvardera näsborren Uti dessa små intryckningar eller gropar tedde sig den enda Illa förändring, som i detta ansigte någonsin föregick. De vexlade stundom färg, och vid sina tillfällen såg man dem osmvexande utvidga sig och sedan draga sig tillsamman: de meddelade då hela ansigtet ett uttryck af lömskhet och grymhet. Till framkallande af detta uttryck bidrog väl ock ett fint, nästa omärkligt drag öfver munnen, äfvensom de något djupt liggande ögonen, För öfrigt var