Aftonbladet – 20 januari 1860, sida 1

sådana eleganta värjor, och sådan utsökt gärd åt luktsinnet — sådant allt skulle väl tyckas vara egnadt att trotsa förgängelsen. De allrafinaste af dessa fina ädlingar buro små hängande berloquer, som pinglade vid deras makliga rörelser; dessa gyllene fjettrar klingade som små klockor, och denna ringning, i förening med fraset af siden och kammarduk, verkade en rörelse i luften, som bortblåste till verldens ända det ruskiga St. Antoine och dess hunger. Klädseln var den ende osviklige talisman och trollformel, som begagnades för att upprätthålla och bevara den bestående samhällsordningens orubbliga stabilitet. Hvarenda menniska var klädd för en kostymbal, den der aldrig skulle taga slut. Allt ifrån det kungliga hofvet i Tnuillerierna, hela vägen utför enom de adliga småhofven, genom kamrarne och rättegångsverken, och genom hela societeten (med undantag af hampspökenas) nedsteg kostymbalen ända till skarprättaren, hvilken, under talismanens inflytelse, egde att, enligt sin instruktion, tjenstgöra friserad, pudrad, i guldgalonerad rock, dansskor och hvita silkesstrumporn. Vid galgen och bjulet — bilan begagnades sällan — presiderade i denna eleganta drägtMonseigneur Parisn, såsom hans embetsbröder i provinserna, Monsieur Orleans, och de andre, hade för sed att, med begagnande af den episkopala terminologien, benämna honom. Och hvem bland de uppvake tande vid Monseigneurs lever år sjuttonhundraåttio kunde det riniligtvis falla in att betvifla, att ju ett system, som ytterst grundade sig på en skarprättare ined friseradt hår och hvita silkesstrumpor, skulle öfverleftva sjelfva stjernorna h himlarfästet I Sedan Monseigneur lättat sina fyra tjenare från deras börda och intagit sitt chocolat, lät han uppslå dörrarna till helgedomen, och utträdde. Och då, hvilket bugande, fjestande och fjäsande! Hvilken slafvisk underdånighet! Hvilket osmakligt kryperi! Det var omöjligt att med mera betecknande åthäfvor förödmjuka