Aftonbladet – 19 januari 1860, sida 3

0 0 RV 0 ÖN ND eller beklädes med en usel, nästan oduglig buskskog. Af det nyss anförda synes nu hvad man bör göra och hvad man skall undvika, för att icke blott bibehålla en blädningsskog såsom ett värdefullt, för den mindre skogsegarens ändamål ganska tjenligt objekt, utan äfven för att uppbringa densamma till en högre afkastning än hittills; en afkastning, som måhända flera regelmässigt skötta högskogar icke förmå gifva. Vidare är tydligt, att man måste afse att blott sådana trädarter bilda det dominerande beståndet, som enligt sin natur höra tillsammens, samt att de hållas i en sådan blandning, att de icke hindra hvarandra i tillräckligt åtnjutande af ljus och luft ej heller ömsesidigt undertrycka hvarandra, utan väl trifvas tillsammans och passa till jorden samt tillika hafva egenskapen att bibehålla och föröka jordkraften genom sina årligen nedfallande blad och barr. En på detta sätt ändamålsenligt blandad skog lemnar obestridligt lika stor, om icke större afkastning än en skog i rent bestånd under liknande förhållanden. Den vetenskapligt och praktiskt bildade forstmannen, som med omsorg studerar våra skogsträds natur, skall icke länge blifva i tvifvelsmål öfver det blandningsförhållande, uti hvilket trädarterna bäst trifvas. Han skall finna, att, under det att vissa arter mera eftersträfva ljuset, andra deremot bättre trifvas i en viss grad af skugga, och deraf kunna sluta, att på en viss gifven areal flera och värdefullare träd kunna växa, om skuggfördragande och skuggälskande trädarter så blandas med de ljusbehöfvande, att de sednare (hvaribland i första rummet märkas lärkträd, tall, björk, al, poppel och asp, och i andra rummet ck, ask, alm och lönn) alltid finna nog ljusutrymme mellan de förstnämnda (hvartill företrädesvis räknas (silfvergran 3), bok och gran) för att kunna trifvas, utan att de förra af de sednare undertryckas eller hämmas i växten. Emedan de ljusfordrande trädarterna tillika äro mera snabbväxta än de skuggfördragande, så löpa de vid en viss ålder icke blott ingen fara att af de sednare i växten hindras, utan de blifva tvärtom genom fördelen af den beskuggning och jordförbättring, som de skuggfördragande träden lemna genom sin tätare qvistsättning och sitt löfverk, samt genom det rikligare barroch löfaffall, som de gifva jorden, i sin växt mycket understödda, utan att de sednare vid ett riktigt blandningsförhållande hindras i trefnad. Vid svar på den frågan, under hvilka förhållanden en regelbunden blädning bör föredragas, måste derföre äfven uppmärksammas, af hvilka trädarter ett förhanden varande bestånd är sammansatt; om den befintliga återväxten har den egenskapen att fortkomma i skugga af de dominerande träden och att der trifvas utan för stor afkortning i tillväxt; om den lofvar att i sinom tid efter de gamla trädens borttagande fylla deras plats 4) och om äfven jorden är i stånd att jemte de mera förnöjsarama Jjusälskande träden tillika kunna produccra skuggfördragande. Det sednare vilkoret förtjenar en synnerlig uppmärksamhet, ty eger icke jorden den godhet, som fordras af de skuggfördragande träden, så frambringar naturenisin obehindrade verkan sällan andra trädarter än ljusbehöfvande, och forstmannen lyckas svårligen att frambringa några andra. De ljusälskande träden hafva efter regeln ett ganska glest löfverk, gynna derföre icke allenast allt för mycket de uttorkande solstrålarnes och vindarnes inflytande på jorden, utan lemna denna äfven en allt för karg löfoch barrgödning, hvarföre den under dem blir allt magrare samt aftager allt mera i förmåga att producera skog, Ja till och med helt och hållet förlorar densamma, isynnerhet om det obetydliga affallet äfven borttages och användes såsom strös På dålig mager jord, der blott ljusfordrande träd förmå fortväxa, och äfven dessa mindre väl, är derföre en blädningshushållning i här antydd anda på intet sätt att tillråda. Till en god skogsväxt hörer äfven att jorden eger en lagom fuktighetsgrad. Oberäknadt enskilda fall, då jorden i sig sjelf eger så mycken naturlig fuktighet, som är motsvarande de derpå växande trädens fulla trefnad, kan skogsjordens fuktighet blott framkallas och fortfarande bevaras genom en lagom beskuggning, som ock genom det naturliga morstäckets sorgfälliga skonande och löfoch barraffallets bibehållande. Såsom redan är sagdt, beskugga de ljusälskande träden jorden blott föga och förmå cerföre blott i ringa mån förhindra den naturliga jordfuktighetens afdunstning, producera en ringa mängd affall och ega alltså på intet sätt den egenskapen att bibehålla, ännu mindre att föröka jordens friskhet och fuktighet. Om alltså ingen naturlig ihållande jordfuktighet förefinnes, är nämnde hushållsmetod icke i sådana bestånd att tillråda, der ljusbehöfvande träd endast eller åtminstone öfvervägande förekomma. 2) Tyvärr förekomma ofta såväl större som mindre skogar, hvilka äro så vårdslöst blädade, att deras nuvarande skogsbestånd endast utgöres af sjukliga, marväxta granar (genom alltför långvarig beskuggning i ungdomen) af olika äldrar, hvilka blifvit qvarlemnade i akt och mening att ersätta de borttagna träden. Sedan dessa träd blifvit mera friställda, öka de visserl.gen efter yttre utseende småningom sin växt och kunna slutligen synas rätt frodiga, men den en gång inrotade sjukdomen (kärnröta) griper lika mycket omkring sig i det inre, som trädet synes förkofra sig till det yttre. 3) Hvad silfvergranen beträffar, kunna vi med fall säkerhet rekommendera den för blädningsskogar i Södra Sverge, att der på passande ställen uppdragas. Trädet har den stora förtjensten att vara det mest skuggfördragande bland skogsträd. Det uppnår särdeles grofva dimensioner, och virket är i det närmaste lika godt som granens. ) För att afböja den skada, som större träds fälER