Aftonbladet – 19 januari 1860, sida 2

för hans skuld. Verlden, det är jag, tänkte Monseigneur. Emellertid hade nu Monseigneur förmärkt att åtskilligt vulgärt trassel hade börjat innästla sig i hans affärer, enskilta så väl som Publika, och han hade, för vinnande af bättre reda på båda hållen, ingått en parforce-alliance med en Fermier Gånral. Bevekelsegrunderna härtill voro, hvad de publika affärerna, det vill säga finanserna, beträffade, att Monseigneur alls icke viste buru han skulle bete sig med dem, hvilket deremot generalförpaktaren rätt väl visste. Hvad åter privataffärerna beträffade, så förhöll det sig så, att generalförpaktaren var rik, och Monseigneur deremot, till följd af en genom flera mansåldrar fortsatt kolossal misshushållning, höll på att blifva fattig. För att nu reda allt detta vulgära trassel hade Monseigneur tagit sin syster ur ett kloster, medan för henne ännu tider var att undslippa det tillämnade doket — för öfrigt det minst kostsamma plagg hon kunde bära — samt skänkt hennes högadliga hand åt bemälde generalförpaktare, som var Mägta rik och mägta oadelig. Denne generalförpaktare, som bar i handen en käpp med en stor guldknapp, var nu äfven tillstädes bland de uppvaktande i de yttre gemaken, och hölls af all menniskors barn i stor Vyrdno — dock alltid med undantag af menniskobarnen af Monseigneurs ädla blod, hvilka, ans egen hustru inberäknad, nedsågo på honom med det djupaste förakt. Det var en storståtlig man, denne generalförpaktare. Trettio hästar stampade i hans stall; fyra och tjugo betjenter sprungo omkring i hans salar; sex kammarjungfrur upPassade hans gemål. Såsom en man, den der kunde göra anspråk på att ingenting ha att göra, utom att plundra och fouragera der det så bar till, utgjorde generalförpaktaren — huru