Aftonbladet – 18 januari 1860, sida 3

vVasens njelte, Han som SKulle gora b, syntes ännu icke till. Hvar är han? Hvar sitter hän? Är han kanske icke kommen ? frågades med otålighet. Hvilken — frågade en herre, som tydligen syntes vara resande. Kors! Ålderman Boman från Falun: han som skall dräpa Wallenberg och Lallerstedt i ett hugg, derföre att ståndet så der i en handvänning gjorde af med en Waxholmsborgare häromdagen — svarade en af läktarens habituger. Den Boman måtte ha hjertat på rätta stäl. let) — sad? en gymnasist, som satt bredvid mig, och bjöd på snus. 7 Skulle ödmjukast tro det — svarade jag med en viss stolthet, ty hr Boman, är mitt deal ; Ändtligen inträdde med stor brådska en undersättsig man, med helsans strålande färg på kinderna, med bred panna, djerf blick, fylliga läppar och något kantiga fasoner. Hela hans hållning tycktes antyda: Här är den man, som skulle, Hk en annan S:t Göran, dräpa icke en, utan två drakar. Det var, med ett ord gagdt, hr Boman sjelf som kom. : Till oersättlig skada för fosterlandet, har man vid föregående riksmöten, obegripligt nog, fästat alldeles för ringå uppmärksamhet på hr Boman. Först vid denna riksdag har ban så fullständigt ådagalagt sina omfattande cgenskaper, att till och med hans afundsmän måste medgifva, att han är sitt stånds — ja hela representantförsamlingens Rosa unica, och ban har nu nästan med ett enda skutt uppnått den ståndpunkt, att han, i likhet med . alla som äro framom sin tid, lika lite kan blifva krönt med lager, som med törne. Han försmår alldeles att, såsom andra talare i ståndet, genom en lång och klar bevisning vederlägga sina motståndare: vida hellre krossar han dem med ett epigram -— och det är äfven vida beqvämare. Ingen är så oförfärad som han, att kasta sitt eget jag? i vågskålen, och han är nästan sublim, då han på kortaste vägen vederlägger sina antagonisters alla spetsfundiga argumenter, med det superlativa sjelfmedvetandets hela kraft och med öfvertygelsens fulla värma utropar — men fig tror? o. 8. v. — en bevisningsmetod, som onekligen måste göra verkan på alla, som icke äro slagna med andlig blindhet. En gång för alla har han såsom folkombud brutit med ogikens föråldrade lagar, och utan barmhertighet förtrampade han sjelfva Kiesewetters logik, äfven om den bjudes honom obunden. Med lika lätthet hemtar han bilder och bevis ur alla naturens riken, och särskilt i astronomi är han alls icke bortkommen. Till en förvånande grad har han herravälde öfver språket, och om han möjligen ändock icke skulle bli en af de aderton, så blir han dock alltid en utmärkt dalkarl. Få kunna, på det egendomliga sätt som han, framföra en insinuation mot en vedersakare, och då han stundom anser den högre vältaligheten lämplig, så possederar han den i högre grad, äa till och med hr Palander... I afseende på de starka verberna? öfverträffas han visserligen af hr Sundvallson, men också endast af honom. Derföre har också ståndet insatt br Boman i ekonomiutskottet, hvarest snillet tages i anspråk, hvaremot hr Sundvallson blifvit placerad som suppleant i expeditionsutskottet, der smaken högre skattas, . Med få ord sagdt, det parlamentariska svärdet, som är tveeggadt, sköter hr Boman med ka lätt hand som jungfru Årberg sköter .!en kirurgiska knifven, och det skall alltid blifva ett olöst problem, hvarifrån han, som så länge sysselsatt sig hufvudsakligen med litteraturens utsida, plötsligen erhållit sitt verkligen djupa och mångsidiga vetande. Endast iv allra utmärktaste snabbskrifvåre, som England eger, skulle förmå att troget återgifva ar Bomans många anföranden på den märkvärdiga dagen?. Derföre äro de referater, som tidningarne förekommit, blott svaga reminiscenser, matta skuggbilder. Ingen penna i verlden förmår att troget iergifva t. ex. hans beskrifning på sättet att framdeles blifva mantalsskrifven i — Månen?, eller hans antydan derom, att vara mantalsskrifven och att vara bosatt, är detsämma som tt tänka och vara?, eller hans skarpsinniga pptäckt, buruledes man genom elektriciten kan sätta sig i beröring med den elektriska luften? — jag lyckönskade just profesor Edlund, som sågs bland åhörarne, att få ivl af dessa luminösa idger — eller Hans ;m så mycken sjelfmedvetenhet vittnande uppsning, det han, i stället att såsom en tålare rmodade icke af oro kunna sofva, försäkraatt han tvärtom sofver godt och snarkar hugtigt natten i ända.? Men dessa och många andra lika briljanta deer äro af beskaffenhet att endast ofullstänligt i tryck kunna återgifvas. Man skall höra lem sammanställas af br Boman sjelf för att ätt kunna förstå dem: Flera hänförande epider i hans föredrag antydas icke ens med tt ord af referenterna, Till exempel icke let, då han, efter att bland annåt hafva lungat sina väldiga åskviggar på hr Wallenrg, plötsligen blef mildare till lynnet och, ndande sig till denne, med vek stämma rklarade sig, oaktadt allt hvad han yttrat, ändock hysa den allra största högaktning för r Wallenberg — hvarvid denne, jemte en fvärjande rörelse med handen, leende och sodmodigt svarade afstår ! afstår! En enda gång gjorde sig hr Boman skylig till en inkonseqvens — nemligen då han fstod ifrån utvoteringsyrkandet mot hr Walenberg, denne grosshandlare i luften, och tnöjde-sig med om blott hr Lallerstedt offrades, udarne och hr Boman till behag. Men denna ikonseqvens var föranledd af ett ömt bjeras plötsliga ingifvelse, cch fördunklar alls ce hr Bomans ära. — Jag har också derföre ninst tjugo gånger i min enslighet börjat en itbyrambisk ode, ställd npatbrligtvis tl br joman direkte; men omöjligen kommit längre