Aftonbladet – 18 januari 1860, sida 2

vetalt mig derför, hvilket hon aldrig skulle yehöft göra, det kan nige er ed på, om jag tt nån möjlighet att föda mig heller henne ör ingenting — sen hon var tio år gammal. Och jag får bekänna, att det är riktigt hårdt., sade miss Pross. Emedan han icke så alldeles tydligt insåg vad det egentligen var, som var riktigt hårdt, sunkade Lorry på hufvudet, begagnande denna hufvudsakliga del af sin lekamliga menniska som ett slägs fö-plagg, som kunde nyttjas till allting. . . Alla möjliga sorter menniskor, som icke på lingsta håll äro värdiga min lilla flicka komma jemt hitupp, sade miss Pross. När herrn begynte med det... Jag begynte, miss Pross? I Gjor.e ni inte? Hvem var det, som upp: väckte Hennes far från de döda? i ;Ja så! Om det var början, så ... Så var det också slutet, vill ni säga. Som sagdt var, när ni begynte met, så var det redan svårt nog: inte för det jag just vet något fel med doktor Manctte, annatän det, att han inte är värdig en sådan dotter, hvilket ick utgör någon anklagelse emot honom; ty det: var visst icke till förväntades att n Jef vande själ skulle det vara, i I helst, Men det är sannerligen ubbelt bårdt, att stora höpar o folk ska följa med i släptåg ef honom skulle Jag kunnat förlåta — va ifrån mig min lilla fågels bjerta.n ry visste, att miss Pross var mycke k. men han visste nu mera ock hon, med allt sitt excentriska sätt at va var en at dessa sjelfförsakande varelser — Man finner sådana endast bland qvinnorna — hvilka af idel kärlek och beundran gerna göra sig sjelfva till slafvar åt en ungdom, som de hafva förlorat, åt en skönhet, som de