Aftonbladet – 18 januari 1860, sida 2

an, af och an på golfvet. Lilla fågeln har så småningom kommit underfund med, att hans själ och sinne då går af och an, af och an, i hans fordna fängelse. Men han säger henne aldrig ett ord om orsaken till sin sinnesoro, och hon anser för rådligast, att aldrig komma fram med någon vinkåt det hållet. Hon skyndar sig in till honom, och så gå de båda helt tysta af och an, af och an, tills hennes kärlek och sällskap bragt honom till sig sjelf igen. Ehuru miss Pross hade försäkrat, att hon icke hade någon imagination, så låg dock i hennes upprepning af frasen af och an en så målande antydning af plågan att oupphörligt förföljas af en och samma föreställning, att det nog syntes, att hon ej saknade inbillningskraft. Vi läto läsaren veta, att hörnet var särdeJes utmärkt för sitt underbart ljudliga eko; detta eko hade nu börjat sqvallra så lifligt om annalkande steg, att man kunnat tro, att bara omnämnandet af den der tungsamma vandringen af och an hade bragt det: på benen. Här äro de nul!s sade miss Pross, i det hon uppstod föratt göra slut på konferensen; och nu ha vi hundratals personer här inom en handvänning! Hörnet var, med afseende på dess akustiska egenskaper, ett så kuriöst ställe, att då Lorry stod vid öppna fönstret och tittade efter fader och dotter, hvilkas steg han hörde, han slutligen började tro att de aldrig skulle komma. -Icke blott att genljuden förstammades, I ksom hade stegen upphört; men genljud af andra steg, som aldrig kommo, hördes i de förras ställe, och bortdogo på fullt allvar, när de tycktes vara helt nära. Slutligen anlände dock fader och dotter, och miss Pross stod färdig vid porten att taga emot dem. (Forts.)