Aftonbladet – 18 januari 1860, sida 2

den punkten? Jag säger icke så mycket om att han icke talar derom med mig, ehuru han haft affärsrelationer med mig för många herrans år sedan, och vi nu bhfvit förtroliga vänner; men hvarföre talar han icke derom meå sin vackra dotter, som ban så hjertinnerligt älskar, och som så hjertinnerligt älskar honom tillbaka? Tro mig på mina ord, miss Pross. det är ej af nyfikenhet, som jag brsgt det här ämnet på tapeten, utan af verkligt deltagande. Så mycket jag förmått utgrunda, sade miss Pross, blidkad af bans ursäktande ton, så är han rädd för att alls röra vid det ämnet. Rädd? Det är väl rätt begripligt, skulle jag förmoda, hvarföre han så måste vara. Det ä; ett ohyggligt minne. Utom dess, så har hans underliga frånsigkommenhet sitt upphof derifrån. Då han nu icke vet huru han kom ifrån sig, eller huru han kom till sig sjel! igen, så må han väl jemt och samt känna er farhåga att åter komma ifrån sig. Detta en: samt må väl göra det ämnet vidrigt att vidröra, skulle jag tro. : Detta var en djupsinnigare anmärkning, än Lorry hade väntat. Sant, sade han, och gräsligt att tänka på. Men jag närer ett tvifvel inom mig, miss Pross, och det är, om det kan vara nyttigt för doktor Manette att bära det der beständigt slutet inom sig. Jag skal! uppriktigt säga er, att det är det tviflet, och den oro, som det hos mig stundom väcker, som förmått mig alt språka om saken så här förtroligt med er. Den saken kan inte hjelpas, sade miss Pross, och runkade på hufvudet. Så snart någon rör på den strängen, så bir han strax sämre. Bättre låtan hållas. Det fins ingen annan råd, än att låtan hållas, det må nu bära eller brista. Ibland -uppstår ban midt i natten, och vi höra då hur han går af och