Det var nu alltså. på bemälda vissa söndag som Lorry vandrade af åt Soko till, tidigt På aftonen, och det af tre för honom sedvanliga skäl. För det första, emedan han på vackra söndagar ofta gick ut attspatsera före måltiden, med doktorn och Lucie; för det andra, emedan han på fula söndagar var van att vara hos dem såsom en vän at huset, för att språka, läsa, titta ut genom fönstret, in summa: tillbringa aftonen, som det heter; för det tredje, emedan han råkade attha sina egna små konstiga tvifvelsmål att lösa, och visste att lefnadsordningen i doktorns hus påpekade just denna tid på dagen såsom den lämpligaste för att få dem Jösta. tt litet trefligare hörn än det, vid hvilket oktorn bodde, stod nu visserligen icke till finnandes i hela London. Gatan upphörde der, och från fönstren på framsidan af dokTOrnS. våning hade man ett rätt täckt perspektv al gatan, hvilken hade ett särdeles behagligt lycke af enslighet och frid. Det fanns icke många hus på den tiden norr om Oxfordsvägen , och stora ekar grönskade och iängsblommor vuxo, och hagtorn blommade På nu försvunna fält. En följd häraf var, jatt friska Jtandtluftsflägtar med sjelfsvåldig t het förde ett lustigt lefverne i Sobo, i jstä et för att de nu i den stadsförsamlingen smyga sig omkring såsom försvarslöse fatöghjon utan stadig bostad, och icke långt derrån fanns mången liten ljuflig dal, skyddad mot nordanvinden, i hvilken persikorna mognade om hösten. Solljuset bestrålade hörnet på det herrligaa under den tidigare delen af dagen; men då gatorna började blifva qvalmiga, låg hörinet i skugga, men som icke var så djup, att icke :tt guldskimmer låg liksom på bottnen af henne. Det var ott evalt ställe, allvarsamt, men trefligt, som bade ett högst märkvärdigt d