blick: han tyckte sig i denna öken sc en underbar hägring af ädel ärelystnad, sjelfförsakelse och jhärdighet. I den härliga stad, som denna syn förespeglade honom, voro luftiga gallerier, från hvilka Amoriner och Gratier betraktade honom, trädgårdar, i hvilka lifvets frukter hängde mogne på träden, i hvilka hoppets källa stänkte uppfriskande droppar på hans glödande ansigte. Inom ett ögonblick var allt försvunnet. Han sträfvade upp-: för trapporna till en vindskammare, kastade sig i kläderna på en vanvårdad säng och väte hufvudkudded med sina tårar. Sorgligt, sorgligt gick solen upp, för att belysa en ännu sorgligare syn än denne man, utrustad af naturen med goda snillegåfvor och ett godt hjerta, men oförmögen att gifva någondera en förnuftig riktning, oförmögen att hjelpa sig sjelf och skapa sig sin lycka djupt medveten af sitt elände, och tåligt ur derkastande sig att af denna gnagande känsla småningom utnötas och förtäras. SserTTE KAPITLET. Euvdratals porsener. Doktor Manette bodde tyst och stilla vid hörnet af en tyst gata icke långt från Schosquare. Om aftonen en viss söndag, då fyra. månader redan hade öfver högmålsransaknin-. gen; hvad hu allmänhetens minne at och delgande för denna tilldragelse betriffar, rullat sina böljor och spolat henne långt ut i glömgkans vida ocean, spatserade herr Jarvis Lorry utefter de solbelysta gatorna från Clerkenell, hvarest han bodde, för att gå att dinera: hos doktorn. Efter några lyckligen öfverståndna recidiv af affärs-distraktion bade Lorry blirvit doktorns synnerligen gode vän, och det fredliga hemmet vid den lilla tysta gatan hade blifvit hans käraste tillhåll,