TVÅ STÄDER , EN BERÄTTELSE AF CHARLES DICKENS. Till en del genom att betala mig för att bjvlpa dig, skulle jag tro. Men sannerligen det lönar mödan att du predikar för mig och dervid tar en sådan vin på dig; du har ditt sitt och jag har mitt. Du hade alltid första platsen i skolan och jag den sista.n Dei platsen hade Jag förvärfvat mig; jag var icke född på honom eller hur? Jag var icke närvarande vid den ceremoricn; men nog är det min tro att du så Varn, :!e Carton. Dervid skrattade ban igen och d skrattade båda, Innan vi kommo i skolan, och så länge vi vuro i skolan, och desslikes sedan vi kon mit ur skolan, sade Carton, afick du din plats och fick jag min. Äfven då vi voro studenter tillsammans i Quartier latin och pickade upp franska och fransk juridik och andra franska smulor som vi icke haft stor nytta af, var du alltid någonstädes och jag var alltid — ingenstäder., Och hvars fel var det? Sannerligen jag vill svärja på, att det i ke var ditt. Du åkte och vände, du planerade och vigilerade till den grad, att för mig intet annat återstod, än att söka skuggan och slå mig till ro. Men det kan just göra en menniska melankolisk, att tala om förflutna t:derså här i dagbräckningen. Sätt mig i en sladare stämning innan Jag går. Todt ! Vi skola dricka en skål tillsammans för det vackra vittneto, sade Stryver; måns ne den spiken drög?a ——— ) Se Aftonbladet n:is 1—5, 7—11, 13