Aftonbladet – 17 januari 1860, sida 2

rillllig inening och Hvad Uppninnelgt mal hade de särskilda demonstrationerna, om det ej är meningen att väcka en dylik önskan hos konungen? Man har: börjat på teatern och nu nedstigit på gatan. Skulle då sjåare och gatpojkar gälla för den allmänna meningens härolder? Skulle vanfrejdade personer erkännas såsom sanningens och anständigbetens apostlar? Månne det icke snarare skulle vara hög tid att besinna sig och höra upp? Franke Vår tid är i sanning de snabba händelsernas, de hastiga vexlingarnes tid. Det är icke vår afsigt, att ånyo erinra om de plötsliga öfvergångarne under förlidet år från fred till krig och från krig till fred; men vikunna icke underlåta, att med anledning af de telegrafnyheter, dem vi i går och i dag haft tillfälle meddela, erinra derom att en spänning mellan Frankrike och England, hvilken på fullt allvar bragte å bane frågan om en invasion i sistnämnde land, egde rum ännu under. så färskt datum, att de tyska bokpressarne ännu i denna stund svettas med frambringandet af afhandlingar, hvilka något grundligare, än som kunnat ske uti tidningsartiklar, undersöka möjligheterna för England, att afvärja en fransk landstigning. Och i dag, hvad förkunnar oss telegrafen? Jo, ingenting mindre än det fullständigaste entente cordiale mellan rivalerna på ömse sidor om Kanalen; ingenting mindre än Frankrike, reformerande sin näringslagstiftning, sina tullagar, i den påtagliga afsigten att vara sin trogne allierade England till behag. Den uppmärksamme betraktaren har dock radan under några veckor kunnatspåra symptomerna till denna nyaste omkastning i den Napoleonska politiken. Det bekanta samtalet med Cobden hade tydligen till syftemå! att lugna. engelska folkets farhågor och att bana vägen till ett nytt närmande till den. mäktiga allmänna meningen inomiden mäktiga Östaten. Den bestämda hållningen mot påfven, förebådad genem la Guerronnitres flygskrift och bekräftad genom det sednaste kejserliga brefvet, kan gan ka väl betraktas såsom en länk i samma system, då man erinrar sig med hvilken enstämmighet,och kraft den allmänna meningen i England uppträdt mot hvarje våldsam inblandning i de italienska angelägenheterna. Efter att sålunda ha stegvis närmat sig England och sökt lugna och försona -dess allmänna mening, har kejsar Napoleon nu ändtligen utfärdat det fredsmanifest, som kan anses infattas uti skritvelsen till statsministern, om impuls åt näringarnes och handelns utveckling genom åkerbrukets förbättring, kommunikationernas. fullkomnande och tullagarnes reformerande. Således, ännu en gång: Kejsaredömet är freden! ännu en gång gryningen af ett nytt fredens tidehvarf! Skada blott, att man påminner sig, att något dylikt proklamerades äfven omedelbart efter det orientaliska krigets slut, och att erfarenheten gifvit vid handen, att fredens tusenåriga rike dock ännu icke var inne. Denna omständighet rubbar äfven nu i någon mån tillförsigten till dess säkra annalkande. Men emellertid har verlden fått nya gåtor att gissa på: För hvad ändamål söker kejsaren nu åter att närma sig England? Har han några stora planer i sigte, för hvilka han påräknar Englands medverkan eller åtminstone passivitet? Eller är der något allvarsammare missnöje i Frankrike, som skall besvärjas genom en konstgjord uppblomstring af handel och näringar och med atseende på hvilket det kan vara godt att ega det moraliska stödet af Englands vänskap? Eller är alltsammans rätt och slätt manövrer för att bringa fonderna till stigande? Vi äfventyra icke försöket att lösa dessa gåtor. Den raska utveckling, Louis Napoleon plägar gifva händelserna, låter för öfrigt motse ett af dem lemnadt snart svar på de många frågor, man nu måste göra sig. Blott ett torde redan nu kunna anses temligen visst, det nemligen, att detta nya fredsmanifest skall, likasom det förra af 1856. gifva en ny impuls åt företagsamheten och spekulationsbegäret. Måtte det blott icke utveckla sig till en lika olycksbringande svindel som den, hvilken följde på de konstlade impulser, som efter orientaliska krigets slut gåfvos åt affärerna, och hvilken liksom en epidemi grep omkring sig i alla länder, för att kort derpå finna sig straffad genom 1857 års olycksbringande kris. -Måtte dess varningar icke ännu vara helt och hållet förgätna.