Aftonbladet – 17 januari 1860, sida 1

hufvud, samt redde sig till att tillaga en ny anrättning. Denne serverades lejonet på enahanda vis och var ej till fullo slukad förrän klockan tre på morgonen. Slut för i natt! Låt oss nu tömma en remmare punsch på saken. Schakalen borttog handdukarne från huf vudet, dit blodet hade börjat uppstiga igen, gäspade, ruskade på sig och följde inbjudningen. Det var böfveln, Sidney, hvad du hade för en säker blick beträffande gårdagsmålet och kronovitltnena.n Har jag inte alltid en säker blick ? Vill ej bestrida det. Hvad är det som gjort ditt lynne så surt i qväll? Försök att taga burt syran med ett glas punsch till? Schakalen frammumlade en ursäkt och drack. Alltid samme gamle Sydney, som när han gick i skolan uti Shrewsbury i verlden, sade Stryves, i det han runkade på hufvudet öfver bonom, förnämt öfverskådande honom sådan han var och sådan han varit. Upp det ena ögonblicket, ner det andra; än yrande glad, än hängfärdig! Gudi klagadtI svarade den andre, suckande. Ja väl: samme Sydney, med samma lycka. Till och med då skref jag krior åt andras pojkar, och hann sällan med min egen.n Hvarföre det då? Vete Gud! Det var mitt sätt, kan jag förstå.n Han satt med händerna i fickorna och benen utsträckta framför sig och blickade i elden. ,Carton), sade hans vän med en dumdryg min af öfverlägsenbet, ditt sätt är och har alltid varit ett slampigt sätt. Du har ingen ruff i dig; du förstår icke att sköta dig. Se på mig. . Nej, har man hört på maken! genmäl!e Sydney skrattande; slår du dig på att lexa upp mig?2 Huru har jag redt mig? I1mru reder jag mig ännu ? (Forts.).