Aftonbladet – 14 januari 1860, sida 3

som svensk representant medgitva, helst mitt med gifvande är lika opåkalladt som mitt yrkande på motsatsen skulle vara obefogadt. Jag kommer derföre att i utskottet, med anledning af Dalmansk: motionen, väcka den motion, att den må lemnas utar allt afseende. ERT CEN Bondeståndet. Öfverläggning rörande hr Dalmans motion i fråga om norska. riksståthållareskapot: ; (Slut från gårdagsbladet.) Hedström. Jemte det jag instämmer med N Larsson, får jag tillägga, att om jag också i öfrigt skulle finna motionen rättmätig, hvilket jag dock ej i något hänseende kan göra, så måste jag dock nu mera, sedan justitiestatsministern å riddarhuset af gifvit sitt yttrande, anse den föreslagna anhållan hö: K. M. fullkomligt obehöflig. Detta h. exc:s yttrande visar nemligen, att frågan i alla hän: elser och utar någon annan impuls från ständernas sida än det som ligger i sjelfva motionen, kommer att till nådig pröfniog upptagas. Att den pröfning, som härmed afses, ej kan vara den, som sedan, i följd af sjelfva Storthingsbeslutet; kommer att i norskt statsråd före tagas, är gifvet. Men då vi sålunda, genonr justitie statsministerns öppna förklaring, äro förvissade der om, att han såsom svensk rådgifvare icke anser sig kunna undgå att upptaga saken, hvartill behöfves di en anhållan hos konungen derom? H. exc. yttrade väl: det kan icke vara annat än för regeringer önskvärdt, om hon blir satt i tillfälle att inhemts rikets ständers tankar i ämnet, under förutsättning att ständerna vid dess framläggande icke öfverskrid: sin rätt. Något sådant fråmlöäggande behöfves doc) ej, då regeringen, äfven! om man antager att hon på annat sätt än genom direkt skrifvelse kan f: reda på riksdagens förhandlingar, just derigenom, ati ej någön skrifvelse inkommer rörande motioner, hvilkas tillvaro justitiestatsministern redan känner, ser att. ständerna ej ansett densamma föranleda till åt gard och ej velat besvära regeringen med någor skrifvelse deiom. Men på det emellertid icke någor tvetydighet om anledningen, hvarföre motionen föranledt till någon skrifvelse, måtte uppstå, anser jar att ståndet bör i beslutet uttryckligen förklara, at: det ej anser sig ega befogenhet att förhindra norsk Storthinget från dess rätt att vidtaga förändringar! Norges Grundlov. Hvad åter-den i motionen i förbigående omnämnd: utredning vidkömmer, torde, efter hvad: här i stånd blifvit anfördt och hvad för öfrigt diskussionen i svenska och norska tidningar gifvit vidhanden, vars klart, att norrmännen, dem vi i riksakten tillförsäkrat rättigbet att åtnjuta egen regeringslag, varit i sin goda rätt, såsom ock justitiestatsministern förkla rat, och något annat behöfver ej härutinnan utreda: för att vi skola inse det handlingssätt oss höfves. Jag anser fördenskull något anställande af vidare utredning ej behöflig, och skulle den för resten behöfväs, ser jag ej hvarföre icke densamma kunde a! ständerna vidtagas. Ur dessa skäl, och då jag anser att motionen in nebär sådana åsigter, som skulle föranleda till upp häfvande i viss mån at den sjelfständighet och fri het, som blifvit Norge tillförsäkrade i den mellan Storthinget :och-ständerna upprättade riksakten, yrkar jag att motionen lägges till. handlingarne, med det förklarande; att ståndet icke anser sin rätt vara al Storthingets beslut trädd för nära eller att ständerna ega något veto till de förändringar, som norska Storthinget i Grundloven beslutar. Och jag tror, att, om vi skulle afslå denna motion, ständerna derigenom ej äfsagt sig alla möjliga pretentioner å Norges innevånare i fråga om skyldigheten att i vissa fall betala mera än hvad de nu göra i och för de förenade rikenas styrelse: : Falk och Rosenberg yttrade sig i korthet emot motionen: Anders Eriksson var i hufvudsaken förekommen af Mengel. Om han kunde se, att hvad motionären föreslagit skulle på ringaste sätt inkräktå på norrmännens rätt, så skulle han vara den förste att förkasta motionen. Men sådant kunde han ej finna, och då mycket i förhållandet vore oklart, så kunde en utredning behöfvas. Derjemte erinrade talaren om norrmännens visade obenägenhet, då de vägrat antaga förslaget om utslags och domars verkställigHet. Han ville att motionen skulle af utskottet behändlas och att en utredning måtte ske. Uhr yttrade sig blott om remissen till utskottet, och Nils Larsson genmälte mot dem, som fram hålla norrmännens obenägenhet till eftergifter, att man sammanblandade olika saker och derigenom? fördunklade i stället för att utreda förbållandet. Man hade till och med ordat om malttullen. Hvad hade nu den att göra med denna fråga? Om någon stämmer till rätta utan hopp att vinna något, så handlar ban ju oklokt, och ingen gör det, ty han utsätter sig om icke för andra obehag, så för löje: om en enskildt man för sin egen värdighets skull undviker att handla så, huru mycket vigtigare är det icke då för en folkrepresentation att icke åsidosätta sin värdighet genom att påyrka något, som icke kan vinnas? Olaus Eriksson yrkade afslag på motionen, hvarefter denna lades till handlingarne och diskussionen remitterades till utskottet. P. F. Nengel: Ingen: har egentligen talat för motionen; men väl för en utredning af frågan. Att. såsom några talare påstått, Sverge alls icke skulle ba med riksståthållarefrågan att skaffa, kan jag så mycket mindre gilla, som tet i alla fall är faktiskt att norska grundlagen medgifver, det en svensk kan be klida nämnde embete, och det måtte väl i alla fall betyda något. Jag lägger alls icke vigt vid sjelfya embetet; men då så många andra unionella frågor ovilkorligen måste utredas, om föreningen skall blifva verklig, så torde bäst vara att äfven låta en unionskomite få den förevarande saken till utredning. Motioner i bondeståndet. (Forts. från lördagsbladet). Johannes Andersson , från Jönköpings län, om er extra provincialläkare i Gisslaved och om statsanslag till Wisiöns sänkning: Per Persson om ett inhemski