Aftonbladet – 14 januari 1860, sida 2

för herr Darnays, och för miss Lucies del. Tror ni icke, miss Lucie, att jag har fog och skäl att så göra? Han gjorde henne denna fråga med ett visst eftertryck och med en sidoblick på hennes far. Dennes ansigte hade liksom förstelnat i en mycket besyfinerlig blick på Darnay, en blick, som mer och mer antog ett uttryck af vedervilja och misstroende, blandadt med en skymt af fruktan. Med detta besynnerliga uttryck på sitt ansigte hade han alldeles :kommit ifrån sig. voit Min farl sade Lucie, i det bon sakta lade sin hand på hans. mA Han återkom långsamt till sig sjelf och vände. sig till henne. Skola vi fara hem, min far? Med ett djupt andetag svarade han Ja. Den frikände fångens vänner hade skingrats i den förmodan — hvartill han hade gifvit anledning — att han först dagen derpå skulle blifva ställd på fri fot. I korridorerna voro nästan alla ljus släckta; jerngrindarne stäingdes och tillbommades, och det hemska huset blef nu tomt och öfvergifvet tilldess följande morgon galg-, skampåle-, spöslitningsoch brännmärknings-intresset åter skulle befolka det. Lucie Manette, med sin far på ena sidan och Darnay på den andra, skyndade ut i fria luften. En hyrvagn anskaffades, och fader och dotter aflägsnade sig i den. : Stryver hade skilt sig från dem i korridoren, för att begifva sig till garderobsrummet och der aflägga sin embetsdrägt, En annan person, som icke hade slutit sig till de nyssnämnda personerna eller talat ett ord med någon af dem, utan stått och lutat sig mot väggen, der skuggan var som djupast, hade helt tyst smugit sig efter det lilla sällskapet och stått och sett på, tilldess vagnen for. af. Man gick nu fram till Lorry och Qarnay, der de stodo på gatan,