bea —— 2 0 butik Times kastar en återblick på grefve Walewskis politiska bana samt erinrar om, huruledes han först uppträdde i England 1831 såsom emissarie för den polska föreningen och en längre tid var en framstående, om ej den mest framstående medlemmen i detta sällskap samt så väl till följd häraf som på grund af sin till hälften polska börd gällde såsom en kämpe för de förtryckta nationaliteterna och en naturlig fiende till de stora konservativa makterna i Europa; sedermera vände sig bladet; den polske svärmaren fann ett hem och glömde alla oförrätter, som vederfarits honom. De förtryckta nationaliteterna, hvilka förut i hans ögon varit martyrer, förvandlades i hans föreställning till rebeller, och om österrikisk och rysk roflystnad och tyranni blef nu ej längre fråga. Från en kärf, lidelsefull republikan förvandlades Walewski till ett slags kejserlig tory. Han hade nu kommit derhän, att han ej blott afskydde alla upproriska nationaliteter, utan äfven uppträdde afgjordt fiendtligt mot alla konstitutionella regeringar. Rörande betydelsen af Walewskis afsked yttrar Times längre fram i artikeln: Allt, hvad vi veta, är, att man till att börja med ställt honom åsido, och allt. hvad vi deraf kunna sluta till, består deri att det ligger fransmännens kejsare om hjertat att i detta ögonblick och för detta ögonblick afkasta den konservativa mask, som han vändt mot Österrike och Ryssland, afslita alla de band, i hvilka han sjelf invecklat sig i Villafranca, samt återtaga den hållning han antog, då han drog svärdet för att föra krig för sin id. Napoleon II befinner sig i samma förlägenhet, hvari alla försigtiga menniskor vanligen råka, då de spela ett dubbelt spel, nemligen i den oangenäma ställningen att nödgas välja mellan två onda ting. Han måste bryta sina till Österrike ingångna förbindelser och skydda Italien mot främmande inblandning, eller hålla sitt åt Österrike gifna ord, öfverlemna Italien åt dess öde och tillstå för verlden, att hans ide var blott en drömbild samt Magenta och Solferino endast fula missgrepp; Besluter han sig nu för det förra, så utsätter han sig för en kollision med alla katolska makter i Europa; väljer han deremot den andra vägen, så gör han sig löjlig i en nations ögon, hvilken bättre kan uthärda ett tryckande tyranni än ett bitande epigramm. Walewskis afsked är en förklaring, att Napoleon III är benägen att vända sig till en Jiberal och storsinnad politik, antaga sig den italienska saken samt försvara densamma mot alla despotismens makter och kyrkans hela fiend:kap. Under dessa omständigheter kastar Napoleon naturligtvis sina blickar med spänd väntan på England. Skall England gemensamt med honom gå i borgen för ait inga främmande härar skola biträda den italienska jorden? Vi tro oss kunna besvara denna fråga. Det finnes många saker af stor vigt, som kunna afgöras af den för dagen varande ministören; men saker af den allrabögsta vigt afgöras af den allmänna tolkviljan. Hvad Tacitus yttrade omvåra tyska förfäder gäller äfven om deras efterkommande: De minoribus rebus principes consultant, de majoribus omnes. Om vi någonsin äro bekanta med våra landsmäns åsigter, så är ingenting vissare än att den engelska nationen icke skall tåla någon minister, som skulle påtruga England förbindelsen til ett offensivförbund med Frankrike mot det öfriga Europa. Vi vilja Italien väl; men för en idå föra vi cj krig. Om vi någonsin gjorde det, skulle vi hellre göra det på grundvalen af vår egen politik och med förtröstan till vår rätt. Gjorde vi det, så skulle vi gerna vilja ha ett visst välde öfver vår ställning och en viss garanti, att våra bundsförvandter utkämpa hela striden med oss och ej gjorde fred på olämplig tid. Det är en ganska ädel roll, Napoleon åtagit sig, men den gamla barbariska domareregeln: Qvi capit advantagia, capiat etiam disadvantagia, eger tillämplighet på honom. Han må ha hela äran, men tillika h:la mödan. Iden tillhör honom, icke oss. Det är en förpligtelse, som han på egen hand iklädt sig, utan att på något sätt dertill vara uppmuntrad af oss. Det anstår oss ej att i sista ögonbliket efterapa ett beteende, som vi städse oföränderligen ogillat; det anstår oss ej att spela Sardiniens roll,