Till hvarje enskilds välbekanta hem Och lemnar knappast så en enda vrå, Dit icke ljus och sanning kunna nål O, du, som lefver blott i det förflutna Och finner ej uti den dag, som är, Det sökta svaret på din ungdoms frågor; Du skönhetens, du sångens, konstens son, Som fåfängt söker i de ungas hjertan En spegel för de bilder, som du skapar, En återklang för dina drömmars kärr — Du kämpe för den bildning, hvilken bar Odi profanum, stolt uppå sin panna Och blott af nåder någon gång lät falla En gnista ned i stugans mörka natt... ... Betrakten dagens genius rätt. Dess oro Är kärlekens, som kämpar om tillvaro Uti det nya välde, som nu danas Utur det gamla i vår egen barm! — Förgäfves höjas er misströstans suckar, Förgäfves det förflutnas skuggor manas, Förgäfves ögonblickets vanmakt hånas — Ur dunkla djupet nya solar glimma, Och, förrn den slagit seklets sista timma, Kanske vårt kaos ordnats, och deri En arbetsadel, segrande och fri, Till slut förskingrar medeltidens dmma. I blida skuggor, hit jag kom att drömma En stund i stillhet under dessa lindar, Som i sitt sus förtälja edra sagor Och änn i sekler skola minnen väcka Om sången i cen tredje Gustafs dar. Hos Er jag kom att fira änn en gång Den glada tidens minne, då Er sång Ersatte :Sverge många dess förluster, Då stormen änn ej hunnit våra kuster, Och stugan icke kändes oss så trång. Så hit jag kom helt nyss... och knappt jag z hunnit