Till verket, hvatuppå: hans sinne rufvar, — Det verk, som är hans mandoms stora uppgift, Det verk han fick i arf från gångna sekler, — All verldens nya födelse till frihet, : Stadfästelsen af den enskildes rätt, Dess fålla rätt som menniska: helt enkelt, — Det verk, hvartill han änn -ej mäktig är, Och derför oron i sin blick ock bär. Jay älska blott, som tron förstår att älska, Och du skall se, hur i hans ögas dunkel Sig rörer dock en kärlek lika varm, Som den, som glödde i hans ungdoms dikter, En kärlek, hvilken ej har ro, ej råd Att sjunga blott och jaga idealet Och vända tröttad med en suck tillbaka Med fåfäng -klagan öfver hvad som är; — OQO, nej, en kärlek, som af sjelfva lifvet, Af denna arma, usla jämmerdal S Vill skapa sig ett rike, värdigt menskan Och dess tillkämpade begrepp om rätt, Om sanning, frihet, skönhet — allt för alla, — Ett rike, hvaruti en högre sång Kan stämmas upp i frihetsfröjd en gång. Se, hur han kämpar, se, hur han arbetar,: Hur jorden, hur dess varelser, dess alster Uti det arbete, som är hans bön, Af honom adlas, huru de förädlas Till harmoni med all den rika bildning, Som sjelf af fädren han i arf. har fått; e, hur han tusendubblar ordets vingar, Hur öfverallt, upprörda af hans kärlek, De stiga, bildningens och tankens böljor, Och svalla snart kring torpet lika rikt Som -förr omkring. de mäktiges palatser. Se, hur han-skärper sin uppfinningsstyrka Och lockar: fram naturens hemligheter; Hur han med nya medel, lika säkra Som verldens lagar, görer hela jorden