Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 1

gande, att fången hade begynt med sina förrädiska resor redan några veckor före den första drabbningen, som stod emellan de britiska trupperna och amerikanerna. Att a dessa skäl och orsaker, juryn, som var en lojal jury (han visste att så var), nödvändigt måste finna fången skyldig och göra af med honom, om sådant än skulle kosta på dem. Att de aldrig skulle kunna lugnt lägga sitt hufvud på sin kudde, att de aldrig skulle kunna: uthärda tanken på, att deras hustrur lade sina hufvuden på sina kuddar; att de aldrig skulle stå ut med att tänka på att deras barn lade sina hufvuden på sina kuddar: in summa, att det aldrig mer vore värdt för demeller deras hustrur och barn att tänka på att någonsin lägga sina hufvuden på en kudde, derest icke fångens hufvud fölle. Och slutade herr generaladvokaten med att af juryn äska det hufvudet, i alla de vältalighetsblomsters namn, hvilka för tillfället stodo honom till buds, och på den osvikliga grunden, att han, generaladvokaten, allaredan ansåg fången -för:så godt :som : död och begratven. När generaladvokaten upphörde att tala, uppstod ett-sorl i salen, liksom om en svärm spyflugor hade surratomkring fången, i förväntan på hvad som komma skulle. När sorlet saktatsvigen, framträdde den obefläckade Patrioten: på; vittnenas vanliga plats. ; Herr: genoralfiskalen uppträdde nu och förhörde, samvVetsgrannt trädande i sin förmans fotspår, patrioten, John -Barsad kallad, gentlemal Hans. ädlavsjäls historia förtäljdes nu af honom sjelf; ungefär så, som hon af generaladvokaten blifvitz tecknad — möjligen endast, omenågontingdervid skulle varit att anmärka, väl utförligt. Sedan nu den patrioten lättat. sitt ädla. hjerta från dess börda, var han i begrepp att blygsamt: aflägsna sig,