Aftonbladet – 11 januari 1860, sida 1

Aer nr AE AAA nn hvad tror du väl att dina böner äro värda? Säg mig på siffran hvad du anser dina böner vara värda? De komma endast från hjertat, Jerry, De ha intet annat värde än det. Intet annat värde än det! upprepade Cruhcher. De ä inte mycket värda då. Men vare nu härmed hur som helst, så ville jag inte bli ombönad jag: hör du det? Jag kan inte lidat. Jag vill inte bli i ringande rot förderfvad för dina fördömda böners skull. Om du nödvändigt skulle vräka dig på knä, så vräk dig dit till fromma för man och barn, och inte till deras skada. Om jag inte hadde ena onaturliger hustru, och den stackars pojken der inte hadde ena onaturliger mor, så hadde jag nog kunnat förtjent en styfver i veckan som var, i stället för te vara motbedd och motarbetad och gudeligen insnärjd i den värsta otur. Besitta och anfäktalc fortfor Cruncher, som under tiden hade tagit på sig kläderna, om jag inte på det djefligaste vis hela sista veckan varit fast för den gemenaste otur, som väl någonsin en driftig karl kunnat råka ut för! Lill-Jerry, min gosse, -kläd på dig, min gosse, och håll du, medan jag snyggar mina; stöflar, litet imellanåt ett öga på mor din, och om du märker något vidare oråd, så säg! mig till. — FPörty jag säger dig, qvinna, jag vill inte bli medfaren mer på det der viset. Jag är skraltig blitven som en gammal hyrvagn, jag är trölt-som en utkördåkarhäst; mina lemmar ä så stela, att; om det icke vore för verken i dåm, jag inte kunde veta om de ä mina eller nån annans, och ändå är min ficka lika tom för det. Och det är min misstanke, att du hållit på från morton till qväll med att ställa så till, att min ficka skulle förbli tom, och det kan jag inte lida längre. Se så, hvad säger du nu, qvinna?, Allt under det han ytterligare tillade en