Aftonbladet – 9 januari 1860, sida 3

n undersökas. I alla fall mäste, då -ingen iag eller tolkning kan supplera grundlagens bud, juridisk bostad, som endast bestämmes af en laga kraftvunaen mantalsskrifning och hvaröfver pröfningsrätten tillkommer den administrativa eller domaremakten, strängt särskiljas från och kan aldrig blifva liktydig och likberättigande med den faktiskt verkliga bosättnin, arten, hvarom grundlagen talar, med mindre boningsoch och maätalsskrifningsorierna är en och densamma. Man kan visserligen af filosofer höra talas om identiteten af att tänka och vara, såsom en absolut san ning, men för min del vågar jag ej antaga en så allsmäktig idealism hos någondera af dessa titulära småstadsborgare, att deras blotta mantalsuppgifter, ler tankar eller icke-tankar på verkliga bosättningar, i Sundsvall och Wadstena, endast derföre, äfven i grundlagsenlig mening, äro riktiga bostadsoch bosättniogsverkligheter. Beträffande nu vidare den andra konstitutionella grundsatsen, hvarpå frågans bedömande måste stöd jas, får jag anmärka, att allmänna val och allmän valrätt, hvilka suspendera alla bosättningsoch bostadsvilkor, icke äro i Sverge grundlagsenliga: presteståndet väljer inom stiftet och ibland de valberättigade, universiteten och vetenskapsakademien likaså inom verket och de valberättigade, brukspatroner inom distriktet och ibland de valberättigade egare, och allmogen äfvenledes inom sig och inom häradet boende. 14 riksdagsordningen begränsar ock på det oförtydbaraste sätt borgares, näringsidkares och fastig hetsegares både valrätt och valbarhet till staden och inom derstädes bosatte valbare. Det enda undantaget från denna representationsrättens lokalisering skulle kun23 anses gälla mavistratspersoner; endast för dem ir bosättningsoch bostadsvilkoret alldeles uteslutet, ?buru bevillningsförordningen väl lägger ett väsentligt hinder deremot. AN representationsrätt är sålunda lokal och strängt begränsad till orter, distrikod eller verk, utöfver hvilkas gränser den icke sträcer sig. Då lålunda bosältnirgsvilkoret i 14 är en klar ch tydlig föreskrift, som borgareståndet jemlikt 21 3 riksdagsordningen eger att jemte alla öfriga stadsanden i 14 och 18 8 upprätthålla; hvarföre skulle n så behöflig och oförtydbar föreskrift längre få saköst och opåtaldt förnärmas af personlig ärelystnad ler öfverskattad sjelfkänsla hos några få individer, hvilka, kanske utan all utsigt att vinna medborgare riksdagsmannaförtroende på sin verkliga bosättningsoch verksamhetsort, med några juridiska konstgrepp veta att bereda sig formel valbarhet annorstädes, uti ikets småstäder, der få känna dem, eller der mån nöjligen fästade mera afseende vid representanten för godt pris än representanten för dess egen skull: Och då i riket finnas omkring 40 småstäder, som känna representationsbördan tung, och derföre med begärlighet omfatta hvarje tillfälle till dess förmildring, så kunna — jag säger ioke att så ännu skett — den personliga egennyttan och lycksökeriet här fnna en alltför vidöppen pert att intränga i riksförsamlingen, utan att uppbäras af medborgares förtronde, derest icke specielt detta högtärade stånd strängare håller på grundlagens valbar ghetsvilkor. Den tid kunde eljest icke vara aflägsen, då det mest enskilda och oberättigade intresse eller politiska kotteri kunde, blott medelst att låta sina verktyg mantalsoch skattskrifvas såsom borgare, fastighetsegare eller näringsidkare, eller antaga rådmanstitlar i våra: småstäder, bemäktiga sig majoriteten inom borgareståndet; det vore en fjerdedel af hela representationen. Att den planen verkligen förefinnes och skulle än vidare med framgång utvidgas, om ej borgareståndet gör sin pligt nu likasom der 28 sistlidne December, behöfver här icke utförligare vi as. Nog af att flera än en bufvudstadsbo för blifvande riksåagsmannaval redan lagat sin formelt juridiska valbarhetsattiralj i ordning, medelst att köpa gård eller låta sig mantalsskrifvas såsom näringsidkare i en småstad. Då nu likväl 14 riksdagsordningen tillägger borgare, näringsidkare samt fastighetsegare och innebafvare, valrätt och valbarhet vid riksdagsmannaval endast såframt de äro i staden bosaiter, hvilken bestämning så mycket mindre kan vara bokstafligen liktydigt och grundlagsenligt likberättigande med ordet man.alsskri ven, som detta strider emot allt försuftigt språkbruk och sakverklighet, samt bevillningsförordningens 45 dessutom. när den säger, att hvar skattskyldig skall i mantal uppföras och taxeras der han bosatt är, med bland andra det undantaget att rätter. borgare skall för sin person mantalsoch skattskrifvas i den stad, der han är borgares, sålunda klart och tydligen 1) särskiljer mantalsskrifvingsort från bosättningsort, såsom tvenne olika begrepp och sakförhållanden, hvilka lagenligen öra sara, men ej lltid äro desamma, samt 2) medgifver och erkänner att i stad mantalssk ifven borgare kan och får vara annorstädes bosatt, dermed expressis ver bis angifvande att, synnerligast hvad borgare vidkommer, deras mantalsskrifningsort, hvarken uti det juridiska begreppet är, eller i verkligheten behöfver vara en och densamma som bosättningsorten, så och alldenstund det är ett kla t och tydligt faktum, att de respektive valde representanterna för Sundsvall och Wadstena derstädes hvarken idka näring och således svårligen kunna vara rätter borgare, som der böra mantalsskrifvas, då de begge äro ständigt boende, bosalte, bofaste, förvärfsoch rörelseidkande samt arfvodesoch löntagande uti hufvudstaden, i följd hvaraf jag anser deras personliga mantulsskrifning unnorstädes olaglig och all derpå grundad representatiousrätt uppenbart stridande emot grundlasen, äfvensom den erkände laga mantalsskrifning vara likberättigande med bosättning, hvilket den alldeles icke gör, ej heller på valorten ega någon bostad, sem och härd, eller, med grundlagens ord, der i stalen äro personligen och realiter bo-.tte, alltså kunna 12ämnde personer omöjligen vara, vid 14 :ns nuvarande ordalydelse, grundlagsenligen valbara och valda viksdagsfullmäktige för bemälde städer. Slutligen skulle jag äfven vilja hafva anmärkt i afeende på omordade representavters mantalsskrifning, ut, då de begge här uppbära arfvoden och löner, ir Wallenberg, såsom vi sett, ända till 32,000 rdrs velopp, ssmt 45 2 mom. bevillningsförordningen stadgsr, att embets-och tjenstemän skattskrifvas ich taxeras för sina egna personer och löner, der de afva tje.str, så synas alla lagliga skäl tala för dessa ierrärs mantalsskriföing der hvarest de sålunda äro bosatte och verka, nemligen i hufvuds aden, mes inga imliga grunder finnas för deras mantalsskrifning an rorstädes. Mången torde vilja invända mot denna tolkning F 14 S riksdagsordni gen, att den inskränker, i t för att såsom meningen var, utvidga repro. ionsrätten i städerna. Men om ock titu måtadsgrosshandlarce och orätter borgare — såduna som vå valorten endast drifva sin näring och rörelse uti nantalsuppgifterna — tillförne kunnat lagligen välja ch väljas till riksdagsmän, då det endast iordrades ch lydde att vara magistratsperson eller borgare staden, utan vidare afseenåe på om eller hvarest len valde cgde någon bostad och bosättning eller cke, så vur likväl dewta, hvilket jag dock vågar bela, hvarken lagens mening eller allmän praxis, as hvilka borgareståndet stuni med herr Lallerstedts sentanten Huldberg, vid dem Jätit opåtaldt passera, hittils varit med brr Wallenberg Ai nu om skal för afslag åbende af en genom hela vår s, verkar i öfrigt på mig e kraftig uppmaning att, detta riksmöte. tillämpas, dldeles icke göra sig sky dig till enahanda förbisende och derigenom a förlyduvingsbegäret lik som nytt stöd och näring. Det angifna tillämpningssättet innebär ej heller I ce inskränksing af stadgar och laglig reprosentationsri ätt; hvarje lort eger den ful komligen oqvald i sin utvidgade ä ntaopa detta ga zallag fortlöpande ndast såsom cn yttali lå den nya 14 först v