Aftonbladet – 7 januari 1860, sida 2

mig till att fly härifrån ilekamlig måtto, ehuruväl i andlig. Sådana voro just mina ord. Jag mins dem mycket väl. Han artikulerade dessa ord med sina läppar långt innan ban kunde utsäga dem: Men så snart han hade funnit orden för sina tankar, talade han redigt, ehuru långsamt. Huru hänger detta ihop? Var det du? Återigen ville de båda männen skynda fram, då han vände sig mot henne med en förfärlig hastighet. Men hon satt fullkomligt stilla under hans häftiga tag, och sade endast med låg röst jag ber er, gode herrar, kommen oss icke nära; I fån hvarken tala eller röra er.n ,Hör! utropade han. Hvars röst var detta ? Hans händer släppte henne, då han uppgaf letta anskri, och han började afslita sitt hvita hår i ett anfall af ursinnighet. Det gick öfver, men hans skomakeri-vurm hade också gått öfver, och han tillslöt sin påse och sökte gömma honom i sin barm. Men han fortfor att betrakta henne, och skakade dystert på hufvudet. Nej, nej, nej du är för ung, för blomstrande. Det är icke möjligt. Se hvad jag, arme fånge, är! Dessa händer äro icke de, hvilka hon kände, detta ansigte är icke det, som hon kände; detta är icke en röst, som hon någonsin hört. Nej, nej, hon var... och han var... innan han kom.i Norra Tornet... för många långa år sedan. Hvad heter du, mitt söta, snälla barn. Förtjust öfver hans mildrade sätt och röst, föll hans dotter på knä framför honom, med händerna bönfallande hopknäpta öfver bröstet, O! min gode herre, en annan gång skall ni få veta mitt namn, och hvem min moder var, och hvem min fader är, och huruledes jag lefvat i okunnighet om hans bittra öden. Men detta kan jag icke säga er nu, och jag kan icke säga er det här. Allt hvad jag kan säga er, här och nu, är att jag ber er så innerligen att ni måtte vidröra mitt hufvud och välsigna mig. Ack! kyss mig, kyss mig!ack! min dyre,., min dyrel..n