Aftonbladet – 7 januari 1860, sida 1

TVÅ STÄDER ). EN BERÄTTELSE AP CHARLES DICKENS. BSJETTE KAPITLET. Skomakaren. God dag! sade Defarge, i det ban såg ned på det hvita hufvudet, som var lutadt öfver skoarbetet, 7 Det höjde sig för ett ögonblick, och en mycket svag röst besvarade helsningen, liksom hon hade kommit långt fjerranifrån: God dag! Ni går på och arbetar flitigt, ser jag. Efter en lång tystnad, lyfte sig hufvudet åter för ett ögonblick, och rösten svarade: Ja, jag arbetars. Den gången hade ett par ihåliga ögon blickat på den frågande, innan ansigtet sänkte sig igen. Det var ömkligt och hbjertslitande att höra huru svag den rösten var. Det var ej till följd af kroppsligt lidande, som hon var så svag, eburu visserligen fängelse och usel kost hade sin goda del deruti. Hennes bedröfliga egenhet var, att det var en af enslighet och ovåna alstrad svaghet. Hon liknade, denna röst, det sista svaga genljudet af ett längesedan väckt ljud, Hon hade så helt och hållet förlorat den vanliga menniskoröstens lif och kläng, att hon gjordesamma intryck på sinnet som en fordom vacker färg, af hvilken endast en svag skiftning återstår. Hon var så dämpadoch bruten, det var liksom hade hon ljudit fråvunderjorden. Hon var så fullkotnligt en hopplös: och Törlorad varelses röst. att en utsvulten vändrare, uttröttad af irrfär den i en öken, just med en sådan röst skulle hafva skickat sitt sista afsked till hem och vänner innan ban lagt sig ned för att dö. Han hade under allmän tystnad fortfari med sitt arbete, och de ihåliga ögonen hade ) Se Aftonbladet n:is 1—4