Aftonbladet – 7 januari 1860, sida 1

sett upp igen; icke med något intresse eller någon nyfkenhet, utan endast med : en dunkel, mekanisk uppfattning af, att stället; hvarest den ende besökande, som de varsnade, hade stått, icke ännu var tomt. Jag skulle viljan, sade Defarge, som icke håde tagit ögonen från skomakaren, släppa in litet mera dager här, Ni kän ju tåla vid litet mera ijus? Skomakaren afbröt sitt arbete; han såg med tanklöst stirrande blick på golfvet på ena sidan om honom; sedan, på samma vis, på golfvet på andra sidan om honom, och sedan upp på den som talat honom till. Hvad var det ni sade? Kan ni tåla vid litet mera ljus? Jag måste tåla vid det, om ni släpper in detv, svarade han, i det han lade ett det allra svagaste efterttyck på ordet måste?. Den på glänt stående halfdörren öppnades litet till, och fästes med en h:ke. En bred ljusstrimma inföll i kyffet, och visade skomakaren sittande med-en halffärdig sko på knät. Han hade upphört att arbeta; hans få simpla verktyg. och några läderbitar lågo vid hans. fötter och på hans bänk. Han hade ett hvitt skägg, ovårdigt kammadt, men icke särdeles. långt, ett insjunket ansigte, och utomordentligt klara ögon. Hans ansigtes magerhet och insjunkenhet skulle hafva gjort att de sett stora ut under hans ännu mörka ögonbryn och rufsiga hvita hår, om de också icke hade varit stora; men de voro naturligen stora, och sågo nu onaturligt stora ut. Hans gulaktiga, trasiga skjorta var öppen vid halsen, och lät se en förvissnad, utsliten kropp: Han sjelf, och hans gamla blångarnströja, och hans nedhåsade strumpor, och alla hans öfriga trasiga plagg, hade under en mångårig afstängning från dagsljuset antagit en så gemensam tärg af pergamentgult, att det skulle ha varit svårt att säga hvilket detta var detta. Han hade uppsträckt ena handen emellan sina ögon och det inträngande ljuset; och sjelfva benen i denna hand tycktes vara genomskinliga. Så satt han der, med en orör