Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 4

olle snärt sagdt ingen betalning, innehålla alla de Aryckor, som den riktiga britten. kan önska sig till julen: XX — AÅte (dubbelt starköl, XXX — whisky, Cörlial-gin, tio skålpund kaffe och family-brandy (familj-rom). Som presenter åt fästmö och hustru annonseras s. k. parfymerikorgar, som innehålla alla slags essenser och kosta bara 2 shillings. Men så äro de också derefter! Som mest storartadt utveck. lar sig julglädjens kraft och stoft i de s. k. cattleojvg, dö si expnsitioner af gölda kreatur, som las under dessa dagar. Det skulle ensamt förtjena sin beskrifning, huruledes John Bull fröjdar sig och speglar sigisina feta svin, medan de arma kreaturen knappt orka grymta och längtansfullt afvakta döden, som befriar dem från den odrägliga. bördan af deras eget kött, — huru tanter och kusiner från landet med rödfrusna ansigten stå omkring och beundra samt I aningen om det, söm kormia skall, åta och dricka, till dess man skulle känna spga med Skriftens ord: oHela jorden är uppfylld af deras ätande, På samma gång med de grönskande och ytterligare andra förebuden af jultidea börja äfven teatrarne i Lohdon att deltaga i den allmänna glädjen och förhöja densamma. Julpantomimerna (the Chris mas pantomimes) taga Sin början, och de grannaste dekorationer, föeriska dansar, elfvor, jättar, dvärgar, romantikens hela apparat, stundom på det gräsligaste karrikerad, inkräktar alla Londons seener, ifrån Princess-teater ända till den minsta folkteatern, på andra sidan Thömsen,. Hela London med sina två millioner femhundratusen menniskor företager ridten till det gamla romantiska landet, och den förkärlek för det underbara, som utmärker britens karakter. i förening med hans passion för rikedom och storhet i alla dimensioner, gör julpantomimerna — hvilka i öftigt uppföras Ke AR ända främ emot påsk — till ett folknöje, sof8 för den Främmande iakttagaren icke år utåk in ihtressanta sida; om det finnes en afton af året (säger William Maceule i sin snillrika bok National missions), då våra landsmän befinna sig på höjden af salighet, så är det den aftonen, då de antomimerna. Hvarföre? Emedan man då finner allting på det löjligaste sätt lösryckt ur sina vanliga förhålländen, och man skriker af: förtjusning, då en grapp ansigten om en alns längd och halfannan alns bredd stirrar på en i gasljuset. Man ser det, som man sjelf skulle vilja vara, om man blott kunde. Jemte pantomimerna, hvilkas kostligt utstyrda affischer betäcka teatrarnos ytterväggar och aflischtaflorna på hufvodgatornas hörn, uppträda äfven sent på aftnarne under jultiden de s. k. Waits, d. v. s musikanter, som gå från port till port och uppvakta med sina sånger, — tyyärr inga melodier af den goda gamla sorten, utan vanligast moderna arier af Verdi samt populära danstoner af Julien och Musard. Deremot har mången bit bibehållit sig af de gamla s.k. Ckristtnas-Öarolg, och det är roande någ att höra sådant sjungas af gamla gummor eller krymplingar i gathörien. Några bland dessa julvisor äro urgamla, och folkpoesiens äkta guld är utprägladt i mår än en af dem, På sådant sätt inledes julen i London; men snart kommer sjelfva den stora dagen; och när årets glädje finner såa höjdpunkt i jultiden, jultidens glädje i juldagen, juldagens i julmiddagsmåltiden, så finner julmiddagsmåltidens glädje sin höjdpunkt i julpuddingen. Jag skulle kunna skrifva en hel bok om julpuddingen, och den skulle i sanning icke bli den förstabok, som varit skrifven derom. Det finnes lärda afbandlingar och altdlånga poemer om detta ämne, om puddingens sammansättning (han består af kött, finhackade ingredienser af alla slag, men företrädesvis russin och plommon), om sättet, huru den skall lagas, serveras och förtäras. Med puddingen är också j lIdagens gloria förbi, och när den romm, hvari han serveras, slutat att brinna, är också den ljusare och mer poetiska delen af. julglädjen slut; ch den gröfre bottenfällningen vill nu också kräfva ut sin rätt. Näst efter puddingen följer punschbålen, som upptager aftonen, och hvars verkningar bilda förspelet till det, som skall tima följande dag, Annandag jul är i London den mest uppsluppna dagen af året; den är den s. k. Boxing-day, som för en kort tid tyckes förrycka hela den ofantliga staden Det är som skulle på denna dag hvarje menniska hafva privilegium på att skenaröfver skacklorna samt skratta åt det, som under årets öfriga 365 dagar iakttages såsom honest: och srespectables. Om dagen hvimla gatorna af jubilerande menniskor, om aftnarne infinner man sig på teatrarne med en liten florshufva, och om natten slutar högtiden med allmänt slagsmål, så att dagen icke utan skäl bär sitt dubbeltsdiga namn, Boxingday och Boxing-night beteckna nemligen icke den dag och den natt, då man skall boxas, utan namnet hänsyftar på den sparbössa (money-box), som denna dag går omkring till förmån för arbetare, uppassare, lärgossar och brefbärare. Det är egentligen en fest för tjestefolket; men glädjen smittar, och det är saligare att gifva än taga, Dagen har, likasom så mycket i engelska folklifvet, kyrkligt-katolskt ursprung. Julsparbössan (Christmas-box) var en spars. bössa, i hvilken man vid denna tid samlade pennin: gar att betala presterna för de messor, som de skulle läsa för att af-himlen utverka förlåtelse för alla folkets utsväfningar. Tjenstefolket samlade då likaledes penvingar, för att äfven kunna betala presten för i häåns messläsning, ty alla kände ganska väl sannin1 gen af ordspråket: utan penningar inga paternoster. s Så säger en gammal afhandling om den saken. i l ! —— — — ———2—-—— — —— -.— rn Presterna och messorha hafva kommit ur bruk; men the Boxing-day är qvar, och tjenstfolket samlar siha pengar och behåller dem för egen räkning. Slagtaren och bagaren skicka sin lärgosse, kökspi-1 gan och Betsy, den: vackra portvakterskan, klappa I; blygsamt på dörren, och tvätterskans flicka kommer, och skopitsaren från trasskolan gör sin uppvaktning i sin röda babit, och mr Brooks; öfverkyparen på Divanr, och Boots,, husdrängen hos mr Spyr på Sviss-House — alla komma de och sträcka fram sin hand, och registret öfver den: ofrivilliga beskattningen på the Boxing-day tager ingen ända. Till slut kommer brefbäraren — och hård måste den mans natur vara, som icke har ett vänligt ansigte för brefbäraren — säger Times,. Ty nu är också den dagen Icke långt borta, då brefbäraren i London skall vira sig i sin högsta glans. När Boxing-nattens rus är bortsofvet, när ropet: merry Christmas and a happy New year! icke längre höres och hel gen på Trettondagsafton tagit slut med de sista qvar!1 lefvorna af maskeraderta och Narrkonungens, the lord of Misrule, uppträdande inom den lärda skolan i Eton samt i the Inneroch the Middle-Temples salar — en tid, om hvilken den gamla franska turisten Misson säger, att den är en blandning af andakt och utsväfning — då kommer denna dag. Det är den 14 Februari, den hel. Valentinus dag. Dettal är en underlig dag. Alla, som i Eondon hafva hvarandra kära, tillåta sig denna dag ett litet gyckel med