Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 2

farväl med er! Den der möblerade ungkarlskammaren, som I önskat se, och frågade efter då jag gick ut, är belägen fem trappor upp. Uppgången är från gården, strax invid fönstret här. Men jag kommer nu ihåg att en af er redan varit der och kan visa vägen. Adjö go herrar! De betalade sitt vin och aflägsnade sig. Defarge betraktade uppmärksamt sin stickande hustru, då den nyssnämde äldre herrn kom fram -från sitt hörn och bad att få tala ett ord med honom. E Gerna min berre, sade Defarge, och följde honom helt lugnt till dörren. , Deras samtal var mycket kort men mycket afgörande. Defarge studsade, och blef mycket uppmärksam. Det hade icke varat en minut förrän han nickade och gick ut; Gamlå berrn vinkade då åt det unga fruntimret, och äfven de gingo ut. Fru Defarge stickade med snabba finger och orörliga ögonbryn, och såg ingenting. Herr Lorry och miss Manette slöto s:g nu till Defarge i samma trappgå: å hvilka han gifvit de tre kutidergn anvist ine Denna trappgång öppnade sig från en liten stinkande gård, och utgjorde bufvudingången till en stor massa af hus, ett slags kasern bebodd af en hel mängd personer. I Cen mörka förstugan med trägolf, från hvilken en trappa af trä ledde till de öfre Yåningarne, böjde Defårge ett knä för sin gamle husbondeg dotter, och förde hennes band till sina läppar. Det var en handling af hjertlighet, men mannen såg imgalunda bjertlig ut. Det fans icke mer något uttryck af godsinthet i hans ansigte, ingen öppenhet mer; han hade hela utseendet af en hemlighetsfull, ilsken och farlig man. Trappan är lång och brant. Det är bäst att gå sakta i början, sade Defarge med sträf