Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 2

För honom. För min far. Bragt nära till förtviflan af hennes tillstånd och deras vägvisares vinkar, drog han öfver sin hals hennes arm, som darrade på hans axel, lyfte henne litet, och så godt som bar henne in i kammaren. Han nedsatte henne strax inom dörren och understödde henne, som klängde sig fast vid honom. Defarge tog ur nyckeln, låste dörren inifrån, tog ur nyckeln igen och höll honom i handen. : Allt detta gjorde han mycket omständligt, och beledsagade handgreppen med så mycket buller han kunde åstadkomma. , Slutligen gick han tvärs öfver rummet med afmätta steg fram till fönstret. Han stannade der och såg sig omkring. Vindskammaren, ursprungligen ämnad till vedbod eller något dylikt, var skum och mörk; ty fönstret, som egentligen var en taklucka, var skymdt af en kran för upphissning af saker från gatan; det var utan glas, och bestod af två hälfter, liksom vanliga franska dörrar. För att utestänga kölden var den ena hälften af detta slags fönster stängd, och den andra stod endast på glänt. Det förråd af ljus, som på sådant vis fick tillträde, var så knappt, att det vid första inträdet i rummet var svårt att urskilja något föremål, och endast en lång vana kunde väl sätta någon i stånd atti detta mörker förrätta något tlags kinkigare arbete. Och likväl förrättades i detta kyffe ettsådant arbete; ty med ryggen vänd mot dörren och ansigtet mot fönstret, der krogvärden stod och såg på honom, satt en man med hvitt hår, framlutad och ifrigt sysselsatt med att sömma skor. (Forts.) — Antalet boktryckerier i Paris, hvilket alltsedan år 1811 varit lagligen faststäldt till 60, hr nu, sedan stadens område blifvit utvidgadt och enär 5 tryckerier redan befunnos inom de nu införlifvade kommunerna, genom kejserligt dekret förhöjts till 85.